S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J U N D E B O K E N

6 8 9

16 6 0 . danskarne icke i d etta fall sku lle hafva n ågo t privilegium framfor svenskarne. K onungen a f Danmark forklarade då skriftligen , att han utan upp sk o f skulle skrida till forhand ling och till medlarnes a fgorand e hånskjuta, hvad som borde åndras i R o sk ildefreden . T ill komm is­ sarier hade han redan forordnat O lu f b arsb erg , A x e l Urup och Peder R eed tz. T ill T erlon hade Mazarin skrifvit, att k onungen a f Frankrike kånnt sig upp- fordrad att g en om sina ministrar officiellt anhålla ho s konungen a f Danmark om sa tisfak tion åt S v e r ig e for Trondhjem . Icke d e sto mindre an såg T erlon , att, då så m ånga fiender samm ansvurit s ig mot S v e r ig e , man icke borde taga hånsyn till hvad som vore b illigt, utan till hvad som v o r e utforbart. Dårfor borde man taga en m indre forlust på ett håll och sbka dårfor få erså ttn ing på ett annat. Om man under så brydsamma forhål- landen upptrådde påstrid igt, kunde man u tså tta s ig for vårre forlust, ån att nu g å m iste om Trondh jem . Men hårutinnan voro eng elsm ån och hollåndare a f olika åsik t, ty de forre fruktade, att de senare till å fven tyrs kunde komma a tt lå g g a b e ­ sla g på Trondh jem till erså ttn ing for sina kostnader. Och S idn ey låt tyd ligt forstå, att E ng land s in tresse icke tillåt hollåndarne att så tta s ig fast i T rond ­ hjem. F or nårvarande beho fde England enda st hålla en flotta, men om ho llån ­ darne innåstlade s ig i Trondh jem , måste engelsm ånnen ock så hålla en flotta i Sko ttland for att g ifva akt på hollåndar- nes gorand e och låtande i N o r g e , på d et att icke n å g o t m åtte fbretagas till norra Eng land s och Sko ttland s skada. § 21. D e sv en sk e komm issarierna gama borja. b eg å fv o s ig nu från H e lsin go r tillbaka 24 ma>s. t j j j j^ g r e t o c ]1 mecllarne forfogade sig o ck så foljande dag dit sam t anhollo om 25 murs. nya lejd eb ref for danskarne, for hvilkas Forhandlin-

synnerhet som man med all makt trångde 1660 . på honom . Men svenskarne gjorde invånd- ningar dåremot, då danskarne på detta så tt sku lle få en alldeles sårskild fordel, i det att de på grund a f stilleståndet komme i åtnjutande a f fri handel och tillförsel, under det att de sv en sk e sol- daterna sku lle lida hungersnöd . Kort dårefter uttalade sig ock så för- myndareregeringen mot stillestånd, enår danskarne dårunder endast skulle vinna tid sam t sm ida onda anslag, och framhöll, att man lika fort kunde sluta fred som ingå stillestånd. Om hollåndarne b lott ville undandraga danskarne sin hjålp, skulle det vara tillfyllest for att hålla danskarne i tygeln . Hårtigen a f Gottorp m åste med tålamod och ståndak tighet fördraga sitt lidande. Hvad betråffade gån g en a f för- handlingarna an sågo svenskarne detbå ttre, att man först ordnade saken med med- larne och dårefter hölle en sammankom st med danskarne och på en g ån g gjorde allt fårdigt. D e tta vore kortaste vågen att komma till ett slut. Om man dår­ em o t förhandlade direkt med danskarne, kunde sinnena lått råka i svallning, och hela forhandlingen afbrytas. Man skulle för öfrigt b egagn a s ig a f medlarne, om mellan parterna någon m eningsskiljaktig- het yppades, som eljes icke kunde b ilåggas. Medlarne åter ville hellre, att båda parterna skulle sammankomma och för- söka, huru lång t man kunde enas, sam t att, dårest m en ingssk iljak tigheter uppstode, medlarne sku lle ingripa. V o g e lsan g an- mälde m issnöje öfver att sven ska skepp, som lågo utanfor Köpenhamn , uppsnap- pade de fartyg, som förde proviant till staden , ett förfarande som hollåndarne icke kunde tillåta. Men detta klagomål tillbakavisades icke b lott a f svenskarne utan åfven a f S idney, ty hvarfor skulle man icke hafva rått dårtill mot en fiende, då intet stillestånd var ingånget? Dårmed var sammankom sten slut. § 22. D å man hunnit till granskn ing F red sa rtik- a f Rosk ildefredens artiklar, uppstod mel- larne S f'a n ~ lan svenskar och danskar olika m en ing as' 27 ma,i"

såkerhet p falzgrefven a f Sultzbach iklådde s ig garan ti, tilis lejdebrefven hunne an- lånda. D årpå fo r e slo g T erlon ett stille- ståncl, hvilket han an såg nodvånd igt till forekomm ande a f forhandlingarnas sto- rande. H årigenom sku lle ock hårtigen a f G ottorp få andrum att håmta sig , i

angående den andra artikeln, som rörde ingåendet a f allianser. Danskarne an sågo, att artikeln endast afsåg offensiv- men