S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J U N D E B O K E N

6 8 8

och då sådant sk e tt utan slöseri och på 1660 . g od a grunder, vo re intet att anmärka m ot att d essa förläningar ägd e fortbestånd . D e t hade icke funnits n ågo t annat sä tt att be- löna välförtjänte mån, som därförutan sku l­ le kännt s ig m issnöjde och tveka t att vidarc riskera sitt lif för fosterlandet. Om de danske adelsmännen sku lle vägra att ingå på denna u pp gö re lse , sku lle man fram- hålla för dem , att det icke vo re mera än b illigt, att äfven de b id rog e till kost- naderna for ett krig, som de själfve fram- kallat. Under föru tsä ttn ing att de b lefve god tg jo rd e , sku lle det för dem blifva till mera b eh a g att lämna sina g o d s och draga harifrån än att lefva under det för dem förhatliga sv en sk a regem en tet. D e komm e ock så att vålla guvernörerna m ycket o b e ­ hag och sku lle vägra åtlyda deras påbud, i synnerhet om de hade folket på sin sida. Man kunde icke heller fordra ed a f dem , så län g e de su tte i danska rådet eller eljes b ek lädde h ö g a riksämbeten , än min­ dre kunde man förbjuda dem att komma till sina g od s. Inom andra sta ter funnes för öfrigt icke n ågo t exem p el på, att en grann furstes rådsherrar och förnäm ste adelsmän innehade g o d s och gård i en annan furstes provins, framförallt i en sådan, som tillhört ett rike, åt hvilket de ville äterförvärfva denna provins. Så länge d e sse hade bostad srä tt i Skåne, så länge sku lle hos dem likaväl som hos land tbefolkn ingen h opp et lefva att åter komma under sin förre herre, då däremot, om de lämnade Skån e, S v e r ig e sku lle blifva i tryggare b esittn ing a f denna pro ­ vins. § 20. D å de holländska sändebuden M a n kommer under afvaktan på nya ordcr gan ska sa^en'

1660 . lämna dem till Danmark. D å den för- näm sta danska adeln hade g o d s i Skåne, skulle den med nödvänd igh et sträfva efter att detta landskap åter komm e under Danmark. V isser lig en m åste adelsmännen svära konungen a f S v e r ig e tro- och huld- hetsed , men det sven sk a reg em en tet skulle aldrig komma att passa dem , och de skulle aldrig komma att känna s ig så införlifvade med S v e r ig e , att de icke skulle lang ta tillbaka till Danmark. Man kunde hålla det für alldeles säkert, att danskarne i allan tid sku lle åtrå att åter komma i besittn ing a f Skåne, huru m ycket de an försäkrade m o tsa tsen , och denna plans realiserande underlåttades m ycket däraf, att de förnäm ste danskarne, som bodde i Skåne, voro sp ioner, hvilka lurade på forstå tillfälle att anfalla S v erig e. D e t sku lle icke heller erbjuda någon svårig- het för dem att vinna präster, borgare och bönder på sin sida, och vid riksda- garne hade de g od t tillfälle att u tforska S v e r ig e s planer. D e nedärfda m otsatserna mellan båda folken skulle aldrig kunna utjämnas så, att någon uppriktig vänskap mellan sven skar och danskar kunde upp- stå. Ja, man kunde till och med befara, att danskarne sku lle b eg a gn a sina van liga knep och vid ständ ig beröring med sv en ­ skarne öfverhöfvan upphöja och berömma forhållandena i Danmark , hvilket hos en del folk lätt kunde alstra förakt för det sven sk a reg em en tet och framkalla orolig- heter. D e t kunde ock så hända, att en sven sk konung a f m issnöje med den sv en ­ ska adeln, a f om by tlighe t eller till följd a f förmälning med en dansk prinsessa, komm e att gynna den danska adeln på den sven ska s bekostnad , befordra den till h ö g a ämbeten och g ifva den samma privilegier som sven sk e undersåtar. D e ss- utom , om danskarne åter komm e i b e ­ sittn ing a f sina g od s, sku lle naturligtvis svenskarne n ödga s draga sin väg. Carl Gustafs förläningar skulle blifva og iltiga , såsom sk ett i Preussen och Kurland, och k lagom ål uppstå, att lif och b lod sålts för ett värdelöst papper. Under de tunga krigsåren hade konungen i följd a f penningbrist icke kunnat på annat sätt löna sina tjänstemän an g enom förläningar,

lamt bedrefvo underhandlingarna, k lagade sven skarne öfver denna långsam het och framhöllo deras undfallenhet för danskar­ ne, som vidt sk iide sig från deras för- farande g en tem o t svenskarne. A f deras forklaring, att de fått order att påskynda freden, n ödgad es danskarne emellerticl bryta sin tystnad . Men danskarne ville ingalunda afgifva sin forklaring skriftligen utan endast muntligen gen om sina k om ­ missarier. D e tta m o tsa tte sig på det kraftigaste svenskarne, som an sågo , att