S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J U N D E B O K E N

6 7 0

varo a f några riksråd, hv ilka tillfrågad es, 1 6 6 0 . om n å g o t dåruti v o r e att åndra, och då riksråden dårtill svarad e n ekand e, under- sk re f han eg enh ånd ig t te stam en te t. D årpå undertecknade han d e s s lik e s några bref, order och andra hand lingar och ihågk om sina vålfortjån te mån m ed belon ingar. S ed an allt detta var ordnadt, on sk ad e han, liksom om han arbeta t s ig tro tt, hvila, men då de nårvarande bådo h onom in taga sån gen , svarade han, a tt så snart han komm it dit, sku lle han do, h v ilk et dock icke d e sto m indre m å ste sk e . D e t ofor- skråck ta mod , som han h ela sin lefnad visa t, fornekade s ig icke allt intill doden . S å b le f han då buren i sån g , och sedan han befallt sin sjål i sin sk apares och frålsares hand, slo t han utan en ryckn ing eller k lagan endast m ed en su ck sitt åro- rika lif i armarne på riksm arskalken g r e fv e 12 fe b ru a ri,

1660 . fortsatte han som van lig t sitt anstrång- ande arbete. Under en månad fortg ick sjukdom sforloppet utan att ingifva någon an ledn ing till oro, och man borjade h y sa forhoppning om hans fulla tillfrisknande, darest han b lo tt v ille unna s ig någon 7 fe b ru a r i. hvila från regerin g sb e styren . Men p lo ts­

ligen b lo ssad e febern ånyo upp och tem ­ peraturen s te g oa fb ru te t under två dygn , hvilket an tydde, att verk lig fara vore forhånden. K onungen var m ycket fet, hade svårt att komma i sv ettn in g och tillbrag te m esta tiden sittande i en sto l, då han icke kunde fordraga liggand e stålln ing. Man b esk y lld e liflåkaren K o ster for okun- n igh et och g a f honom sku lden till den våndning, som sjukdom en to g , enår denne an såg den vara skorb juggsartad , ehuru det fanns all an ledn ing att an taga den vara a f samma art som en i trakten grasserande febersjukdom och bort från borjan behand las dårefter. S å snart k o ­ nungen insåg , att han m åste vandra den v åg , som for alla dod liga, h o g a som låga, u tstakad år, låt han kalla till s ig drott- n ingen och kronans fornåm ste åmbetsmån, och då han mårkte, huru bedrofvade alla voro infor hans tillstånd, talade han många vån liga ord till dem g em en sam t såvål som ensk ildt till de fleste. I forstå rummet tillrådde han dem att i tid fora sta tssk epp e t i fredens hamn, då efter hans bortgån g ingen vore skickad till styrman i ett så svårt ovåder och en sådan storm . Foljande natt tillbragtes under kamp m ot den håf- tiga sjukdomen, och dagen dårpå, då han blifvit viss om dodens annalkande, ågnade han åt riksvårdande årenden. Sedan dår- utinnan allt blifvit bragt i ordn ing och om sorgerna for det tim liga låmnats, så g han doden oforskråckt i o g a t och sade, att han aldrig fruktat den. Han vånde så sina tankar till Gud och hvad ofvan år, b eg ick efter kristligt bruk den heliga nattvarden och bad om Guds forlåtelse. Efter att hafva befallt låkaren att några timmar fore dodsstunden g ifva honom meddelande dårom låt han fora sig i sång. Når låkaren senare erinrade honom om att stunden var nåra, låt han fora s ig från sången till en sto l framfor ett bord, hvarefter hans testam en te upp låstes i når-

Gabriel O xen stierna och g r e fv e N ils Brahe omkring två timmar efter m idnatt. U nd er hela sin sjukdom kåm pade han ståndak- tig t och m ed oforfåradt m od m o t de svåra anfallen. Bland fiender såvå l som bland vånner g ick det ryk tet, att hans sjukdom och dod foranledts a f so r g o fver n ed e r la g e t på Fyn . Men om ån d etta n ed er la g g ick konungen djupt till sinn es, så var dock hans karaktår icke a f den art, a tt hans hjårta sku lle låta s ig tåras a f en o fornu ftig sorg . V is s t år, a tt når p fa lzgrefven a f Su ltzbach och S ten b o ck å terk omm o från F yn , b lefvo de icke m o tta gn e m ed hårda ord eller på sådant så tt, som kunde an tyda ett harmfullt sinnelag . T v å r tom b le fvo de foremål for å r eb e ty g e lse r , den senare forordnades till gu vern or o fver Skån e, den forre ofver Sjålland, h vara f d et sy n e s , som om konungen v e la t g ifva dem ett oppet erkånnande for deras tapp erh et och ingalunda v isa n ågon v red e o fv er en o lyck lig u tgång . U tan m insta m issm od sade han ock till sin om g ifn ing , att ingen kunde vara herre ofver lyckan ; aldrig vore man mera underkastad d e s s våx- lingar ån i krig och d etta n ed er la g vore tillfyllest ersatt, g en om att hans so lda ter så tappert kåmpat m o t en dubbelt så stark fiende. Låkarne hade for o frig t lång t fore detta nederlag foru tsag t, a tt konung-