S_KonugCarlXGustafsBragderII

623

S J Ä T T E B O K E N

1659. den läm p liga ste, i synn erh et som båda konungarne upp eh ö llo s ig i närheten . Beträffande fö rhand lin g ssä tte t förordade sven skarne, att de sku lle sin sem ellan för- handla så m y ck e t sk e kunde, och anlita m edlarnes hjälp end a st i de sty ck en , dar de icke kunde enas. V idare sku lle de lä g g a R osk ild efred en till grund och sök a endräk teligen ställa till rätta, hvad som däruti befunnes bristfä llig t. Men dan- skarne invände, a tt det funnes en kortare väg , på hvilken man kunde förhandla, och ö fverläm nade en skrift a f följande innehåll : D å konun gen a f D anm ark helt o föru tsed t b lifvit a f k onun g en a f S v e r ig e öfverfallen och vid en tid, då han an såg sig såkrast kunna åtn ju ta R o sk ild efred en s vå lsignelser, an så g o de b illig t, att sv e n ­ skarne aftrådde alla p la tser, hvilka i kraft a f R osk ild efred en tillkomm o Danm ark , och att en tillfredsstå llande sa tisfak tion gå fv e s för den uppenbara skada, som Danmark g en om d etta anfall lidit. V idare skulle alla d e ssa p la tser g en a s t utrym- mas, alla danske fångar, äfven de som blifvit från D anm ark bortförde, stä llas på fri fot sam t slu tlig en Danm ark s bund s­ forvanter inbegripas i freden. Sven skarn e å sin sida b eg å rd e en bekväm are förhand lingsp lats och a tt öfver- en sk omm else mellan parterna om förhand­ ling ssä ttet sku lle träffas, innan man sk red e till verket. I tv istig a re fall v ille sven skarn e icke m o tsä tta s ig fredsm ed larnes ingri- pande, men om d et vo re danskarnes mening, att m ed larne sku lle i en ligh e t med H a a gk on ser ten eller under någon annan förevändn ing ä g a beslu tanderä tt, så kunde sven sk arn e icke b iträda en sådan mening, som vo re n å g o t oerhörd t och för konungen s h ö g a värd ighe t kränkande. § 4 7 . T v å dagar señare hö lls i dan- ^iktorne 1 skarnes tait en samm ankom st, hvarvid Roskildefre- , 0 1 . den 2; au - aaa parternas komm issarier fö r e to g o en gusti. revision a f de särsk ilda artik larne i R o ­ sk ildefreden. S v en sk a rn e framhöllo vid föredragn ing a f den andra artikeln, att danskarne icke iak ttag it densamma, i det att de icke från danska ho fv et af- lägsna t m ot sven sk arn e fien tlig t sinnade ministrar, icke u p p sa g t allianserna utan fastmera efter afslutad fred ingå tt nya Revision a f

med Ö sterrike, Polen och Brandenburg och 1659 . h e tsa t tsaren m o t sven skarne. Danskarne förnekade, att sådant sk e tt före det sist utbrutna k riget, men sven skarn e b ev isade r ik tigh eten a f sitt på ståend e och faste särsk ild t uppm årksamheten på den a f A h lefe ld t i W ien afslu tade alliansen. S lu tlig en enad es man om att behålla artikeln , med den inskränkning, som a f danskarne yrkad es, att med allianser sku lle endast forstås offensiva. Rörande den tred je artikeln framhöllo danskarne, att den sto d e i strid med den allians, som deras konung ingå tt med hollån- darne, enär en lig t denna hollåndarne å g d e frihet att låta sin flotta inlöpa i O stersjön ; och om deras flotta komm e till Sund et, b ehö fd e det icke sk e i fien t­ lig t sy fte. S v en ska rn e frågade då: för hv ilk et åndamål eljes en k rigsflotta sku lle komma? Förevändn ingen att skydda han­ d elsfartyg vo re m en ing slö s. S lu te t blef, att denna artikel sku lle hånskjutas till medlarne. V id fjårde artikeln företogo danskarne en und ersökn ing a f några förut i K öpenhamn uppråttade ak tstyck en , efter hvilka denna artikel sku lle förtyd ligas. D en fem te artikeln g a f danskarne an led ­ n ing att fordra återlåmnandet a f alla dåri nåmnda områden, men sven skarne in­ vände, att d etta kunde icke beviljas. D å kvållen nu inbröt, slu tades samman- kom sten . D årefter samm ankomm o medlarne i sven skarn es tålt, hvarvid S idn ey öfver­ lämnade en skrift, undertecknad a f alla u tom a f T erlon , sam t anhöll, att då denna vo re till konungen ståild och icke innehöll n å g o t för honom kränkande, den m å tte m o ttaga s och till konungen befordras, enår den vo re för saken s befråm jande till synnerlig t gagn . E fter åtsk illig tvekan b le f den på T erlon s anhållan m o ttag en , men då den var för- seglacl och till konungen stålid, b le f innehållet a f densamm a icke kunnigt. S ch erin g R o senh an e erinrade em ellertid dårvid, att d et vo re n å g o t ovan ligt, att fredsm ed lare opåkalladt och utan anmo- dan från någondera parten tillåte sig dylikt. Sådan t vore vid forhandlingar utan ex em p el, och man kunde icke an-