S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J Ä T T E B O K E N

620

fortjånt a f mera ån han fått, och detta 1 var så m ycke t hårdare, ju m era ovån- tadt det var. E fter ett långre m en in g sb y te förklarade engelsm ånn en , att de uppb jud it all sin formå^a och att de icke kunnat utråtta någo t mera h o s hollåndarne utan att råka i strid med dem . H årp å svarad e sv en ­ skarne, att d et v o r e ju alls in tet fornuft uti att låta hollåndarne drifva s ig till ett sådant trångm ål, 0111 d et ick e långre stått i deras form åga att hindra krånkn ing af åra och vånskap . Om så sto r nöd varit forhånden, b ord e de ha fva låtit d etta k om ­ ma till k onun g en s v e tsk ap och afbrutit förhand lingarna med ho llåndarne, men för- hållandet var n o g , att de gårna lyssna t till hollåndarnes forslag . D å en gelsm ånn en ick e kunde g ö ra någ- ra vidare invåndn ingar m o t sven skarn es skål, erkände de öp p e t, att sta tssk å l icke tillåtit dem att hand ia annorlunda, att konungen a f D anm ark m å ste b ibehållas vid sin mak t och att, om S v e r ig e komm e till füllt herravälde ö fv e r Ö ster sjön , det för framtiden b le fv e alltför sto r fara för alla, som voro b e ro en d e a f d etta haf. H årem o t invånde sv en sk a rn e , a tt om detta från början b lifvit u tta lad t, kunde man be- sparat s ig m ånga ord och a tt d et nu vore g a g n lö s t att ingå på n å g o t v idare ordande om saken . U nder alla forhållanden hade engelsm ånn en öfversk rid it g rän sen för en fredsmåklares b e fo g en h e t, for a tt icke tala 0111 hvad man b ord e vån ta a f en vån och bundsförvan t, men nu v is s te man a f deras e g e t erkånnande, att de m ed orå tt skjutit skulden på hollåndarne, under d et att den helt och hållet h v ilad e på dem sjålfve. T y så län g e som man tro tt, att en g e ls ­ månnen hand lat årlig t och på füllt allvar, hade hollåndarne ick e a llenast v isat be- nägenhe t för upp ehå lland et a f Rosk ilde- freden utan alla inskrånkn ingar, utan åfven talat om , att man b ord e g ifva konungen satisfak tion . D e sv en sk a såndebud en anhöllo slut- ligen , att en g elsm ånn en v ille företaga andra mått och s te g , m en d e s s e förkla­ rade, att de n o g a ö fv e r la g t, innan de fattat sitt beslu t. O ch kort dårefter fattade ock så parlam en tet b e slu t att stå fast vid

1659 . v isste de, hvad de skulle svara på ko- nungens bref, och gjorde därför ständ igt undanflykter för att komma ifrån det. I själfva verket lämnade också den inre oron dem ingen tid öfrig för att tänka på utrikes angelägenheter och sedan H en ­ ry Vane blifvit så god t som allsmäktig i parlamentet, var det hollandska infly- tandet dår ofvervågande. D å svenskarne någon tid dårefter be- k lagade sig öfver de engelska såndebudens förfarande, svarade engelsmannen mecl ånnu högljudare k lagovisor öfver konung- ens tillvågagående, sågande, att når ko- nungen vållat dem så stor skada, fara och möda och icke ens vård igats lyssna till deras forslag att under så svåra och förtviflade forhållanden söka befria både honom själf och dem från vidare ledsam- heter, kunde de icke annat ån anse sig besvikne och kånna sig bedröfvade öfver att icke skörda någon vinst för en låmnad hjålp. Konungen skulle helt v isst icke kunnat bem åk tiga sig de danska oarne och N akskov, om han icke haft den en g e l­ ska flottans stöd. Nu tillåto emellertid icke de inre forhållandena, som voro gan- ska oroande, att flottan långre stod till konungens tjånst, och om konungen no- gare betraktade den allmånna stållningen i Europa, borde han med sitt upp lysta forstånd inse, att det icke vore klokt att i forlitande på den engelska flottan u tsåtta sin egen för fara. Engelsm ånnen hade aldrig haft i sinnet att mot konungens vilja söka tvinga honom till någo t eller upphåfva sig till domare öfver honom , utan de hade endast velat låta honom forstå, att dårest han icke ville lyssna till deras a f uppriktigaste hjårta d ikterade råd, måste de draga sig tillbaka.

D e sven ska såndebuden svarade, att huru skenbart rimlig denna forklaring ån kunde förefalla, så ståmde den likvål icke öfver ens med deras handlingar. K o ­ nungen hade hyst alltför stor tillit till deras vånskap, som han skattat alltför hög t. Man hade ånnu icke sett slutet, och huru årlige de varit skulle då visa sig. Och om engelsmånnens runda löften icke åstad- kommit annat, så skulle vårlden dåraf åtm instone få se, att konungen gjort sig