S_KonugCarlXGustafsBragderII

619

S J A T T E B O K E N

i 659. sig att till honom öfverlämna d et sam- manvikna u tk a ste t till fred sforslag . På konungen s fråga, h v ilk et papper d etta var, svarade S id n ey , a tt det var en önskan från de tre sta terna . S trän g t all var p räg lade k onu n g en s an sik te , då han hårpå svarad e, att han icke ville m o ttaga sk rifvelsen , och vändande s ig till en gelsm änn en fortfor han: D e t för- vånar m ig, att I, som hafven u tg ifv it eder för att vara m ina vänner, dristen att föreskrifva m ig lagar. Jag m o tta g er gärna Eder m ed ling , så vida I hállen eder inom vän skap en s rämärken, men sk iljedom are hvarken kan eller vill j a g lida. Dårpå vände han s ig till holländarne och sade: Men I, som ären mina h en ­ der, kunnen icke b lifva m ed iare i denna tvist, och ja g sku lle kunna behand la eder på samma sä tt som k onu n g en a f Danm ark behandlat S ten B ielke. O ch stä lland e sitt tal till alla i g em en y ttrad e han: I för- litande på edra flottor u pp gö ren I forslag , men ja g h u g g e r det m idt itu med m itt svärd. O ch därvid s lo g han m ed hånden kraftigt på sin värja. E fter clessa ord vände han sändebud en r y g g e n och när- made s ig de öfriga närvarande. H o llän ­ darne följde em ellertid efter konungen , b etygand e att de icke voro hans h en ­ der och ville g ifva b ev is för att de voro hans bästa vänner. Med v redgad uppsyn betraktade konungen dem och sade: Mina sändebud hafven I skym fligen b e ­ handlat, men här gån I om kring så som eder ly ster hvart som helst. D årpå s v a ­ rade S lingelan t: A f en så storsinnad furste hafva vi in tet att frukta, hvartill konun ­ gen genm ä ld e: D e t ty ck s som om I icke synnerlig t fästen ed er vid denna stor- sinthet. D ärefter vände han s ig bort ifrån dem och inlät s ig i sam tal med andra närvarande, och då sändebuden fruktade att y tterligare uppreta honom , gjorde de sin reverens och lämnade g em ak e t. Holländarne an så g o , a tt deras sänd e ­ bud blifvit n å g o t ö fv erm od ig t m o ttagna och D e W itt brusade upp, liksom han ville b låsa till strid sam t u ttalade helt hög t, a tt man m å ste anfalla sven skarn e och borra deras fartyg i sank. Men de mera måttfu lle erkände, att tillräck liga

skäl funnos att ursäkta konungen s vrede 1659 . och sär§kildt b e sk y ld e de S idn ey för att i ord såvål som i hand ling hafva upp- trädt för stram t sam t sakna förutsätt- n ingar att i g o d o förhandla. F ö r a tt reta engelsm ännen m ot Carl <3 G u sta f uppd ik tade danskarne vid denna tid m ånga saker. Bland annat påstodo de, att konungen sku lle hafva sag t, att han så som konung och ärekrönt segrare hvarken kunde eller v ille tåla slikt öfver- mod a f två repub liker, a f hvilka den ena afsatt sin herre och furste, den andra h a lshu g g it sin, och det förundrade honom , att sådana kungam ördare dristat träda infor honom och med a f kungab lod ännu rykande händer framräcka en skrifvelse. Ehuru o fören lig t sådant tal än var med k onun gen s sinn elag och k loka uppträ­ dande, spred s dock g en om G ersdorff och R o sen v in g e den uppd ik tade h istorien i Eng land , allt i sy fte att uppreta par­ lam en tet m o t konungen , och för samma åndamål b erä ttad es den äfven för D ow ­ ning. Med g läd je så g o danskarne hvarje an ledn ing till ökad m isstämn ing mellan holländarne och sven skarn e och hoppades, att de förre nu sku lle hämnas på de señare för den lidna skym fen . G enom kurirer sp redo de ock så denna historia, kryddad med tillsatser, i akt och m en ing att mera allmänt öka upphetsn ingen mot sven skarne. Holländarne inskränkte s ig em ellertid till att b ek laga s ig för de franske och en g e lsk e m in ístram e. o § 4 2 . På konungen s befalln ing besvä - Konungen rade s ig de sv en sk a sändebuden i England desvarar sig . öfver engels- eftertryck lig t öfver den sista H aagkon - männens serten , i hvilken engelsm ännen h ittills för- uppträdande.

neka t s ig hafva haft någon del. S lu tligen m åste de dock erkänna det, men förkla- racle på samma g ån g , att om de hand- lat annorlunda sku lle det hafva väckt hela världens klander, i det att de där- ig en om sku lle hafva förhjälpt Carl G u sta f till Danm arks undertryckande. N å g o t dy- likt vore icke ö fveren sstämm ande med en gelsm änn en s in tresse, och g enom sitt h and lingssä tt hade de nu undanröjt alla m isstankar därutinnan. Hvad de skulle göra , om båda konungarne forkastade fo r slage t, v isste de icke, och icke heller