S_KonugCarlXGustafsBragderII

647

S J Ä T T E

B O K E N

huru d ro ttn ing Christina, trots den for- 1 d ra g s en lig a sk y ld igh e ten att låmna hjålp vid d et en g e lsk a k riget, vågra t detta och ä fven förbjudit levererand et a f de för H o lland s råkn ing i S v e r ig e g ju tna kanonerna, hvarjåm te åfven å tsk illige köpm än utan g iltig a skål tag its i fångs- lig t forvar. Carl G u sta f hade ock så vid d e t forstå samm an trådet med stånderna, vid h v ilk et han var nårvarande, uppråk- nat k onun garik e t S v e r ig e s bundsförvan- ter och vånner m en dårvid med tystnad fo rb igå tt H olland . Om ed ebart efter sitt tilltråde till reg er in g en hade han såndt till H o lland G u sta f Sparre, som dock icke, så som bruk ligt var, haft några order a tt förnya forbundet. O ch når hollåndarne å sin sida anhållit om förnyandet dåraf, hade konun gen svarat, att han ick e an såg s ig hafva någon förp lik telse dårtill, sedan hollåndarne slu tit forbund med Danmark. V idare hade den sv en sk a flottan utkråft en o sk å lig tull på Ö stersjön a f hollånd ske undersåtar; deras såndebud hade m ot sin vilja b lifvit i flere dagar kvarhållna i L auenbu rg ; kurfursten a f Brandenburg hade man sö k t formå a tt höja tullarne i P reu ssen och för öfrigt g jort, hvad man kunnat, för att bryta alliansen mellan H olland och Danmark . Hollåndarne hade ingalunda vela t om in tetgöra E lbingför- d rag et, enda st b eg ä r t förklaringar dår- öfver. U nd er sådana forhållanden, och då sv en sk a rn e själfve förklarat, a tt det gam la forbundet icke långre hade gål- lande kraft, hade hollåndarne ak tat nöd ig t och med sundt fornuft ö fverensstämm ande a tt i forstå rummet s e på sina egn a intres- sen och för d etta åndamål såndt en flotta till D an z ig till skydd för denna stad , med hvilken de stod o i förbund, och för att tr y g g a sin handel. D e t var dem för öfrigt icke obekan t, huru ifrigt drottn ing Christina såvå l som konung Carl G u sta f b em öd a t s ig a tt med Danm arks hjålp sö k a u te stän g a hollåndarne från Ö ster ­ sjön . Men då konungen a f Danmark icke v e la t låna sitt öra dårtill, kunde d et icke väcka någon förundran, att hollåndarne gå fv o sitt stöd åt den, som uppträdt som vän och bundsförvant, och som nu svä fvad e i fara a tt m ista sin

1659. icke borde hålla så strän g t på denna kom pensation för T rondh jem , enär han därför kunde få sk ad e e r sä ttn in g iand rap ro - vinser, hv ilkas b e sittn in g sku lle garan te- ras a f de tre staterna. Hollåndarne stä lld e s ig sålunda afvi- sande m o t C o y e ts fö r slag , men d e v isad e sig å andra sidan ick e m era tillm ö te s- gåend e m o t O tte K ra g och G o d sk e Buchwald, hvilka k onu n g en a f Danm ark afsändt för a tt m o ta rb eta C o y e t. D e ra s plan g ick u t på a tt m ed å sid o så ttan d e a f R o sk ild efred en såvå l som H a a gk on - serten enda st så lä n g e an sä tta sv en sk a rn e, att de sku lle n öd g a s återlåm na Sk ån e , att i den b lifvande freden alia a llierade skulle inbegripas, de h o llånd ska hjälp- trupperna åter uppb ringas till s e x tu sen man sam t till k onun g en a f D anm ark månatligen sku lle u tb eta la s tjugu tusen thaler, hvarförutom trettio ö r lo g s fa r ty g skulle stållas till hans fö r fogand e och under hans komm ando. S å som säk erh et härför sku lle danskarne lämna T rondh jem , Malmö och Landskrona, så snart d e s sa p la tser blifvit återerofrade, eller G lückstad t. Men detta m ö tte m o tstånd från en g elsm änn en , som icke v ille tillåta ho llåndarne att innåstla s ig vid E lb e eller Sund et, och de framhöllo för ö frig t, a tt d etta var en m o tså g e lse , då danskarne förut h e tsa t hollåndarne m o t sv en sk a rn e förnäm ligast a f det skål, a tt de a n så g o , a tt herra- våldet på d e tta va tten ick e b o rd e komm a i en hand, m en likvål yrk ad e på att in loppet till Ö ster sjön sku lle b eh å r sk a s- a f dem en samm e. På sin fram stålln ing erhöh C o y e t en tid dårefter e tt sk riftlig t sva r a f det innehåll, att tidpunk ten nu v isser lig en icke vo re låm p lig a tt bringa på tal de gam la m isshå lligh eterna , då man bemö- dade sig om a tt förnya den forna vån- skapen, men i b etrak tand e a f a tt allt, hvad hollåndarne h ittills fö retag it, u ttyd ts sålunda, a tt de brutit m o t de gam la for­ dragen , hvilka sv en sk a rn e därem ot tr o g e t hållit, och h ela sku lden på d etta så tt v å ltes på H o lland , ak tad e repub liken nöd ig t att erinra om , a tt hvad sven skarn e tillåtit s ig ick e heller hade varit i en ligh e t med fordragen . D årefter omnåmndes,