S_KonugCarlXGustafsBragderII

S J A T T E B O K E N

1659. framstålldes, och a f denna an ledn ing nöd- gades b ispringa n å gond era a f de krig- förande parterna, sku lle freden staterna emellan därför icke an se s brüten. — Denna punkt ville de T h ou hålla hem lig , då han an såg , a tt d e ss o ffen tliggö rand e kunde ingifva konungarn e forhoppn ing om hjalp eller bund sförvan tskap . — A ftal gjordes äfven rörande den garan ti, som de tre staterna sku lle ik låda s ig för den blifvande freden. V idare b e tin g ad e de tre staterna s ig formånen, för sina fa r ty g att icke blifva b e tu n g ad e m ed några nya pålagor i Sund et eller B elten , och a tt därest den ena s ta ten s undersåtar där komme i åtn ju tande a f några fördelar, sådana äfven sku lle komm a de andras till del, så a tt full lik stä lligh e t och ena- handa frihet sku lle tillkomm a alla tre staternas undersåtar. D e s su tom sku lle Frankrike och E ng land verka för undan- röjandet a f m issh ä lligh eten mellan S v e r ig e och gen era lsta terna och för a tt E lb ing för- draget med elucidationerna b le fv e ratifi- ceradt sam t a tt kurfurs ten a f B randenburg och D an zig sku lle inb egr ipa s däri, därest de en månad efter an m odan förklarade sig därtill b enägna . S lu tlig en sku lle de tre staterna äfven b em öd a s ig om att bringa till stånd fred m ed P o len sam t söka åstadkomm a en förlikn ing i g o d o mellan Carl G u s ta f och kurfursten a f Brandenburg, dock u tan a tt d etta finge gifva an ledn ing till n å g o t u p p sk o f m ed freden mellan de båda konungarn e. T r e veckor efter fredens und ertecknande sku lle ratifikation sk e, d ock utan hinder för fredens trädande i kraft om ed e lb a rt efter dess afslutande. Missnöje med § 26. U tom upphofsm ännen själfve draget r~ ^anns knapp t n ågon , som g illad e d etta

Brandenburgs m inister g jorde en ingå- 1 end e fram stållning om huru hans kur- furste på holländarnes anstiftan grip it till vapen m o t konungen a f S v e r ig e och huru orim ligt det därför vore, att han icke tag its till råds för befordrandet a f en allmän fred. Carl G u sta f an såg det o tillständ ig t, att hollåndarne, som upp- trådt fien tlig t m o t honom , sedan de er- farit att en en g e lsk flotta a fseg la t till Sund et, nu sö k te bem an tla sina onda an slag och stå lla sig , som 0111 de aldrig haft i sinnet att anfalla S v e r ig e med krig. L ikvål hade de icke ak tat för ro f att förbinda s ig med danskarne och sk icka trupper och fartyg till det nöd- ställda Köpenhamn . K onungen framhöll vidare, huru illasinnade hollåndarne varit m o t sven skarn e allt sedan B röm sebro ­ freden, huru de år efter år v isat prof på sin afundsjuka ö fver S v e r ig e s fram- gån g a r och huru an g e lå gn e de varit att sök a hindra S v e r ig e s våxande makt sam t b em öd a t s ig om att hålla de nord iska rikena i jåm v ik t, efter som de funno för g od t. Å r 1 6 4 9 hade de ock så till sv en sk a handelns nackdel afslutat en traktat med Danmark angående Sund s­ tullen , re st svårigh eter för det sven sk a kom pan iet i Afrika, uppv ig la t staden Brem en och , då de sen a ste tvisterna sku lle b ilågga s, hade B eun ingen mot- arbetat S v e r ig e s alla anspråk. D å s e ­ ñare år 1655 forhandlingar om ett for­ bund m ed Danmark varit nåra sin afslu tn ing, hade d e ssa helt och hållet om in tetg jorts g en om B eun ingens intriger. Under sk en a f att förnya alliansen , som likvål icke sku lle u tlöpa förr ån fem ton år dårefter, hade hollåndska såndebud komm it till Preussen . Men i sjålfva verket var åndam ålet att u tsp ionera konungen s planer och gö ra hans fiender ånnu trot- siga re sam t föreskrifva konungen lagar för tullen i hans egn a hamnar, hvarjåmte äfven deras afsikt var att hjälpa D anzig, som förklarat s ig vara konungen s fiende. Under förevändn ing att skydda handeln hade de till O stersjön sk ickat en flotta, som em ellertid hade till uppgift att för- stärka D an zig med trupper, hvilka icke allenast sku lle forsvara staden utan äfven

fördrag. D en d an sk e m in istem i H a a g g a f sitt og illand e tillkännna i en v id ly ftig skrifvelse, hvaruti han b land annat fram- höll, att danskarne hellre sku lle u tg ju ta sin sista b lod sdroppe an ingå på en fred med uteslutande a f sina allierade, och på enahanda sä tt u tlåt sig k onun g en a f D an ­ mark i en direkt sk rifv else till g en e r a l­ staterna. T ill och m ed Obdam sad e trot- sigt, att han ville hellre dö an ställa sig ett dylikt fördrag till efter rä tte lse . O ch