S_KonugCarlXGustafsBragderII

B O K E N

F E M T E

5 3 4

lefva, om han ginge forlustig sitt rike. 1658 Då han icke ville lyssna till ett om feg- het vittnande forslag, steg modet hos de råddhågade, och de forklarade, att de ville lefva och do med sin konuno- Det påstods, att konung Fredrik for Carl Gustaf låtit tillkånnagifva, att han personligen skulle vara tillstådes på den plats, dår drabbningen skulle stå, och hellre do med svårdet i hand an be- reda honom den frojden att med sin familj lefvande falla i svenskarnes hånder. Ja, om det så behagade Carl Gustaf, skulle han med svårdet i hand på oppna fåltet mota honom for att genom tve­ kamp utkåmpa striden. Hårpå skulle Carl Gustaf hafva afgifvit det svar, att då han hade storre pi ikter mot sitt rike ån mot sig sjålf, kunde han icke for­ fara med sin person efter eget behag men skulle icke sin plikt likmåtigt under- låta att våga sitt lif for sitt land. Att afgora striden på sått, som foreslagits, låte sig emellertid icke gora, då saken mera gållde hans rike och hans under- såtar ån honom sjålf. Han var for ofrigt van att vid tråffningar gå i spetsen, och når det komme till fåktning, skulle man finna honom, dår striden var hetast. Dår skulle konung Fredrik tråffa honom, om han hade lust till en dust med honom. Detta vill jag dock låmna dårhån, då jag vid forskningen i riksarkivet icke funnit något dårom, ej heller kan jag erinra mig, att jag, som var nårvarande vid Kopenhamns belågring, vare sig då eller senare i Sverige hort något dårom från trovårdigt håll. Från Kopenhamn utskickades emeller­ tid några for att fora in till staden de i nårmaste kvarteren liggande soldaterna och till krigstjånst dugligt landtfolk. Joa­ chim Gersdorff uppmanade stadsbefolk­ ningen till ståndaktighet och till tappert forsvar for konung och fådernesland under loften om hårliga formåner, som konungen ville gifva dem. Kopenham- narnes forsvarsifver stegrades åfven ge­ nom horsagor om forhållandena i Skåne, dår befolkningen redan från forstå borjan af det svenska regementet betungats af stora pålagor. Beuningen satte sitt hufvud

vi658. sig segrarens nåd och ställa sig under hans beskydd. Det vore likgiltigt, om deras konung hette Carl Gustaf eller Fredrik; Gud allena befallde öfver ko- nungariken. Danmarks stund var kommen, men man borde förekomma, att så många tusen månniskor skulle begrafvas under spillrorna vid en så härlig stads under- pfånpf. När konungen kommit i besittning af hela Danmark, skulle det för honom icke vara någon svårighet att for hela världen bevisa rättvisan af sin sak. Då sändebuden stodo redo att afresa, öfverlämnades till dem en till konung Fredrik stålid skrifvelse, af innehåll att det vore lätt förklarigt hvarför den sven- o ska armén måst åter ofvergå till Själland. Äfven till Sten Bielke affårdades en skrif-

/

velse, som återkallade honom från Köpen- hamn med föreläggande, att, därest ko­ nung Fredrik skulle hafva något att erinra ö o dåremot, Bielke skulle låta detta komma till konungens vetskap. För sändebuden tillkännagafs, att, om de hyste någon oro för utgången, kunde de för Bielke framstålla forslag låmpade efter förhan- denvarande forhållanden. Men danskarne ville icke slåppa Bielke utan höllo honom i en anständig arrest i konungens tråd- gård, under förvändning att skydda ho­ nom för den rasande pöbeln, som till äfventyrs gåfve honom skulden till det nya kriget.

§ 96. Ryktet om

svenskarnes ankomst

Belägringen

af Kopen - spred sig som en löpeld i Köpenhamn och hofvet och hela staden grepos af skräck och bäfvade för den olycka, som komma skulle. Landtbefolkningen, som, under föreställning att ilendens styrka var större, än den i själfva verket var, i stora hopar skyndade in i staden, ökade oron. Man hviskade, att allt hopp var ute, och att man borde gifva sig på nåd och onåd. Bestörtningen inom hofvet var i synnerhet stor, och många rådde ko­ nung Fredrik att i hemlighet, medan tid var, rädda sig till Holland eller Norge och där afvakta bättre tider. Om detta råd följts skulle Köpenhamn icke dröjt en timme att gifva sig. Mien Fredrik svarade med kunglig värdighet, att han ville dö pa sin post och icke längre

1