S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

5 3 3

freden voro danskarne förpliktade att 1658 hindra fråmmande flottors inlöpande i Ostersjön, hvilken förpliktelse de under- låtit att uppfylla, förskansande sig bakom sina svaga krafter. Och slutligen hade de afvisat kon ungens erbjudna vånskap och hellre framhårdat i sina gamla onda anslag till Sveriges skada. Danskarne betygade sin oskuld och for- såkrade, att de i alla styeken ståilt sig freds- beståmmelserna till efterråttelse, de visste intet om några uppsnappade bref och anhöllo att få dem sig förevisade. Guinea­ affären hade redan fore Coyets afresa blifvit ordnad, men det stod icke i deras formåga att återlåmna de af konungen återfordrade fartygen och de kunde icke inlåta sig på ett så vanskligt forbund, som föreslagits. Därför anhollo de ånnu en gång, att kommissarier måtte för- •ordnas für att bilägga möjligen återstå- ende tvister och för att dåmpa den krigs­ låga, som for båda rikena var så farlig, innan den hunne slå ut i füll brand. Detta tal framfördes under strida tårar. Hårpå svarade konungen endast med att fråga, 0111 de önskade något skydd for sina egna personer, och då de dårtill svarade nej, hade konungen intet vidare att såga. Såndebuden togo afsked och begåfvo sig till sin bostad, dit de på konungens befallning ledsagades af Ga­ briel Oxenstierna och Schlippenbach. På deras forfrågan om danskarne hade något vidare att förebringa för konungen, sva­ rade dessa nekande, hvarefter Schlippen bach framhöll, att danskarne hade genom sina undanflykter och sin förhalningspoli- tik icke allenast föranledt, att polacker, moskoviter och brandenburgare sattes i tillfälle att i lugn förstärka sina krafter och forbinda sig med Sveriges fiender, utan dårigenom hade också kejsarvalet genom öfverrumpling påskyndats. De visste nogsamt, hur dyrbar tiden var, och en gång förliden kunde icke ens Gud sjålf vånda den tillbaka. Danmarks undergång stod för dörren, konungen af Sverige var herre öfver en stor del af landet, landets öppna platser och fåst- ninerar skulle snart falla i hans hånder, o och därför var det säkrast att förvärfva

1658, ofriga armén kunde dock icke avancera med den snabbhet, som foretaget krafde. gaugusti, I Ringsted mottes Carl Gustaf af ko- nung Fred riks såndebud Mogens I log och Christen Skeel, hvilka med anled­ ning af nattens inbrott dock icke kunde få audiens forr an dagen dårpå. Sedan sån- debuden ofverlåmnat skrifvelser från ko- nungen af Danmark och Sten Bielke, borjade de ett långt anforande, af inne- håll att ofenom Roskildefreden voro icke allenast striderna mellan de två rikena bilagda och allt forutvarande glomdt utan forhandlingar i Kopenhamn hade också forevarit, hvarigenom enighet uppnåtts i tvistiga punkter och alla svårigheter blifvit undanrojda, hvadan nu intet åter- stod att tvista om. Under sådana for- hållanden kunde konungen af Danmark icke nog forundra sig, att han, som från sin sida gått in på allt, nu helt plotsligt utan foregående forklaring i hen tlig afsikt anfallits. Då konung Fredrik emellertid var besjålad af stor fredskårlek, hade han skickat dem for att soka undanroja allt missforstånd, som kunde gifva an­ ledning till ett nytt krig, och anhollo de af denna anledning, att kommissarier for detta åndamål måtte forordnas. De kunde for ofrigt forsåkra, att konung Fredrik var fjårran från all tanke på återupp- tagande af kriget.

Efter erinran om hvad under forrå kri­ get sig tilldragit sade Carl Gustaf, att han hade fullgiltig orsak att återupptaga ftent- ligheterna, då han tillfogats så många ofor- råtter af danskarne, hvilka aldrig upp- horde att arbeta på Sveriges undergång. Dårpå funnos tillfyllestgorande bevis i ertappade bref, i ingrepp i handelsfriheten i Sundet, i de otaliga forsoken att kringgå Roskildefredens beståmmelser, af hvilket allt framgick, att han icke kunde lefva i storre såkerhet for Danmark nu an tillforene. Hårigenom hade han nodgats stanna kvar i Danmark utofver den beståmda tiden och låmna sina fiencler tid att befåsta sin stållning. På detta sått hade han på annat håll lidit stor skada, och årstiden var nu så långt fram- skriden, att han icke kunde annorstådes utråtta något våsentligt. Genom Roskilde-