S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

5 2 9

att återfå sina lånder befallde konungen 1658. dem att pådrifva fredssaken, hvilken låg honom synnerligen om hjårtat. Dår- , jåmte gaf han dem order att erbjuda moskoviterna en allians mot polackerna, under framhållande af huru bedrågligt clesse handlat mot moskoviterna. Sånde­ buden skulle dårvid icke fåsta sig vid småsaker, och för den håndelse mosko­ viterna skulle anmårka något på att Skåne var inflikadt i konungens titel, fanns en fullmakt till hånds, i hvilken denna provins var utesluten ur titeln. Då fran­ ska såndebudet Jacques de Minières för medling afrest till Reval, men tsaren for- klarat, att han ville förhandla utan med­ lare, skulle man höfviskt antyda, att konungen icke kunde afböja denna med­ ling. Då moskoviterna hoppades på en lyeklig utgång af förhandlingarna i Wilna, enår polackerna på grund af sin stållning skulle nödgas gå in på allt, trodde ko­ nungen, att förhandlingarna med honom skulle dragas ut på tiden. Konungen befallde därför sina såndebud att icke forhasta sig och att, om freden icke komme till stånd, afsluta ett stillestånd for att bereda de svenska provinserna någon låttnad, utan att likvål dåruti inbe- O '

1658. velat utsträcka stilleståndet till ett år eller till en beståmd dag-, men då mosko- viterna dåraf drogo misstankar, att sven­ skarne icke hade füllt allvar med freden måste desse låta sig nöja med mosko- viternas forslag. Till forhandlingsplatsen skulle båda parterna hafva fri tillförsel, och godt samforstånd skulle råda dem emellan. Om allt detta hade man kom- mit muntligen öfverens, men då man nu skulle skrida till skriftligt affattande af punkterna, sökte moskoviterna inflika mycket, som lande svenskarne till nack- del och hvarifrån de efter långa ordvåx- lingar måste afstå, hvarefter forhandlings­ instrumentet uppsattes och utväxlades. Moskoviterna ville icke begagna sig af medlare, då de trodde sig låttare kunna förhandla direkt med svenskarne. Dår- efter blefvo såndebuden af tsaren begåf- <■> vade med skanker, som dock inskrånkte sig till fyra knippen sobelskinn. Någon officiell afskedsaudiens fingo de icke. Emellertid drogo de gladeligen bort ur en förtretlig fångenskap och anlånde lyckligt till Narva, men de hade knappt •hunnit en half timmes våg från Sapska, omkring tio mil från Narva, och kommit ombord på fartygen, förr ån en kurir anlånde från tsaren med order att föra dem tillbaka, men till sin lyeka hade de hunnit såtta sig i såkerhet. Orsaken till denna order kom aldrig till deras vet- skap. Den för forhandlingen aftalade tiden var redan för länge sedan förliden, men några moskovitiska ombud syntes icke till, hvilket vållade uppskof. Skålet var antagligen, att moskoviterna forst ville se, huru sakerna i Wilna skulle aflöpa, för att dårefter råtta sina planer. Sam­ tidigt med att de svenska såndebuden afreste från Moskva, begåfvo sig nåm- ligen de moskovitiska ombuden till Wilna för att börja förhandlingarna med po- lackerna. För att icke förevändning att åter blåsa upp krigslågan måtte saknas, om det skulle befinnas låmpligt, framkommo moskoviterna med många obefogade kla- 10juli. gomål. Men i glädjen öfver att se sina såndebud åter i frihet och i hopp om

gripa Litauen. Denna forsiktighetsåtgård var föranledd af att Nastjokin ville få Wolmar och Ronneburg dåri inbegripna, hvilka ståcler Gosiewski bemåktigat sig. Men om moskoviterna visade sig benågna for fred, skulle såndebuden för att afhålla dem från forhandlingar med polackerna erbjuda dem de ståder i Preussen, af hvilka konungen var i besittning, hvar- emot konungen ville få sig tillförsäkrade Livland, Kurland, Semgallen och en land- stråeka i Kexholms lån till Hvita hafvet. Samtidigt gaf konungen Helmfelt order o o o

att icke företaga något motKockenhusen, så länge stilleståndet varade och så länge förhoppning fanns om en lyeklig utgång af förhandlingarna, på det att moskoviterna icke måtte uppretas och stålla sig afvoge mot freden, som ko­ nungen så ifrigt åtrådde och hvarom de moskovitiska såndebuden, som i augusti 25 augusti.

antrådt sin resa, också gifvit förhopp­ ning, trots polackernas forklaring, att de