S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

1658 rikarne. Om polackerna syntes luta åt Frankrikes sida och ville väcka missämja mellan Sverige och Österrike, skulle de svenska sändebuden icke yttra sig darom vidare, än att det vore nödvandigt att på forhånd veta, hvilken grund vanska­ pen med Polen skulle byggas på. Sam­ tidigt skulle sändebuden underhålla splitt- ringen såval mellan polackerna själfve som emellan dem och österrikarne samt genom for polackerna lockande forslag göra dem benägne för forhandlingar och på samma gång underblåsa missämjan, så att polackerna af oro for dessa miss- hälligheter själfve skulle drifvas att vända sig tili konungen. Därför borde man till en början icke tala med de polska sän­ debuden om någon allians utan endast om afträdandet af Preussen eller dess utrymmande mot en summa penningar. Man skulle först träffa förlikning med dem, som framställde de för svenskarne gynnsammaste forslag, men hellre ville man ingå förlikning med polackerna än med österrikarne. Skulle österrikarne visa sig mera tillmotesgående, borde sände­ buden hetsa polacker och fransmän mot hvarandra, om de ansåge det lämpligt. Om polackerna ville sluta en allians med konungen, med villkor att han tillerkän- des evärdlig besittning af wojewodskapet Marienburg och Danziger Nehrung samt tullinkomsterna äfvensom expektans på härtigdömet Preussen eller en del däraf, vore konungen benägen att afträda woje­ wodskapet Kulm mot en summa pen­ ningar, till det belopp som polackerna kunde vara i stånd att betala. Men skulle konungen icke vara forbunden att åter- lämna Danziger Haupt och Nehrung, förr än han kommit i besittning af Pillau och Memel eller genom fred med kur­ fursten af Brandenburg erhållit förhopp- ning därom. Men han foredrog att till en början taga som pant platser i Preus­ sen, då han icke tviflade på, att polac­ kerna med tiden skulle nödgas begära hans hjälp, i hvilket fall han skulle få tillfälle att förvärfva sig suveräniteten öf- ver Preussen. Om polackerna skulle vilja tillerkänna kurfurstens släktingar i Fran­ ken successionsratten i Preussen, skulle 520

sändebuden verka för att åt desse till- 1658. försäkrades afkomsten af inlandet af denna provins, men att suveräniteten stannacle hos konungen samt att suve­ räniteten öfver det vid kusten lmo-ande o o området och afkomsten däraf förbehölles honom. De skulle också fordra Kurland och Semgallen, eller om detta icke kunde ernås, skulle Sverige åtminstone få ex­ pektans därpä, i händelse härtigens af Kurland ätt komme att utslockna. Slut- ligen, om wojewodskapet Marienburg så­ som evärdlig besittning afträddes till ko­ nungen eller Pillau och Memel till honom förpantades, skulle kurfursten få ersätt- ning i Kulm och konungen genast låta *asera Haupt och de två midt emot lig- gande skansarne, under villkor att desse icke vidare skulle uppbyggas hvarken af polacker elller danzigare. § 86. Efter uppnådd fred med Dan- Konungen mark var konungen icke obenägen att f°^ydlf ar 0 _ sina order till slå af på sina fordringar, om därigenom sändebuden. förhandlingarna kunde påskyndas, så att han snart skulle kunna fatta beslut, hvart han skulle sända sina trupper från Dan­ mark. Men påverkade af österrikarne, som hade intresse af att kriget i Polen fort­ sattes, drogo polackerna ut på saken. Infor svårigheten att komma till all- 25 februart.

varliga forhandlingar med polackerna gaf konungen sina sändebud nya order att icke afvika en tum från de forrå fordringarna beträffande titel, lejdebref och fullmakten vid preliminärförhandlingarna samt att icke börja förhandlingarna, förr än polac­ kerna uppfyllt dessa fordringar, utan hellre afvakta Guds hjälp till framgången af denna sak. Polackerna ville nämligen, att samma tilar skulle brukas nu som 1629 och 1635, men då de genom sina sändebud i Stockholm och under pågående krig hade eftergifvit ganska mycket härutinnan, ansåg konungen det i sin ordning att hålla på hvad som redan medgifvits. Ehuru forhållandena visserligen mycket ändrats genom det danska kriget och den fordrade satisfaktionen på välgrundade skäl kunde sättas mycket högt, beslöt konungen dock, då han ifrigt önskade att blifva befriad från detta krig, att gifva efter i åtskilliga punkter, hvarigenom förhandlingarna skul