S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

5 1 7

icke skulle befinnas tillfyllest, tillägga 1658. tre miljoner thaler, hvarom Niemirzyc och Mierczynski i förtroende berättat. Polackerna skulle desslikes förbinda sig att med sina trupper och på sin bekost- nad återtaga den del af Livland, som moskoviterna eröfrat, för att öfverlämna den till Sverige. Polackerna skulle emel- lertid icke förpliktas att vid någon bestämd tid öfverlämna denna del af Livland, men önskade konungen under afvaktan dårpå såsom säkerhet någon annan plats eller, om någon sådan icke kunde lämnas, en skriftlig forbindelse. Då svenskarne voro berättigade till sa­ tisfaktion för sina stora kostnader i och för befriandet af Polen ur moskoviternas våld, ville konungen, att sändebuden dårom skulle göra framställning, ehuru till en början i mera allmånna ordalag för att utforska polackernas mening dår- utinnan, och så bedrifva saken, att po­ lackerna själfve toge initiativ till ett er- bjudande. Med füllt fog kunde anspråken på satisfaktion utstråckas till erhållande af hela Preussen. Vid stilleståndet i Stuhmsdorf hade svenskarne återlåmnat hela Preussen i förlitande på polackernas öppet gifna utfästelse att obrottsligt hålla stilleståndsfordraget. Men polackerna hade kränkt fordraget och tvingat svenskarne att till egen säkerhet återtaga detta om­ råde, och nu kråfde råttvisan, att sven­ skarne hölles skadeslöse för de kost­ nader och de förluster, som förknippats med återtagandet. Om polackerna skulle invånda, att konungen, ehuru han endast yttrat sig i allmånna ordalag och utan att angifva hvarken villkor eller skade­ ersåttning, forklarat sig benågen att af­ stå Preussen, skulle sändebuden i kom­ pensation begåra en viss summa pen- ningar, till en början tjugu miljoner thaler, för att dårefter gradvis sånka sig till sex miljoner att på en gång utbetalas. Under afvaktan på likviden skulle ko­ nungen såsom hypotek behålla allt hvad han innehade i Preussen och domsråtten däröfver utan all inskrånkning, hvarige- nom Sverige skulle få samma rått däröfver som öfver den del, som det innehaft under sexårsstilleståndet, och dårtill skulle ytter-

1658. tacle sinnena å ömse sidor och fördröjde fredsslutet. För öfrigt funnes inga skilje- domare till hands, infor hvilka denna sak kunde framlåggas, och det vore utan åndamål att bringa den på tal, då den enligt folkratten endast kunde afgöras med svårdet. Om polackerna uppriktigt önskade fred, vore det nödvändigt, att deras kommissarier afstode från alla önsk- ningar i detta afseende och att Johan Casimir själf hvarken uppstållde några anspråk på konungariket Sverige eller på de egodelar, som hans forfader dår besuttit. Därförutan vore det omöjligt att komma till ett slut på detta långa och grymma krig, i synnerhet som dessa an­ språk saknade allt berättigande. Men det vore icke tillfyllest,attuppgifvandetafdessa anspråk intoges i traktaten, det kråfdes åfven, att Johan Casimir afgåfve en auten­ tisk, skriftlig, af honom själf underteck- nad och med hans eget sigill försedd forbindelse, genom hvilken han for sig och sina arftagare afstode alla anspråk på Sverige, på alia till detta rike hö- rande provinser, på alla detta rikes un­ dersåtar och på all egendom, hvaraf hans förfäder varit i besittning, och att han nu och allt framgent afstode från titeln konung af Sverige. Och skulle sände­ buden noga tilise, att i denna forbindelse icke insmöge sig något svåfvande uttryck, som kunde gifva Johan Casimir minsta forevåndning att framkomma med an­ språk på Sverige Qch hans forfaders egodelar dår. Vidare skulle sändebuden fordra, att polackerna aftrådde hela Livland till Sve­ rige. Ty liksom svenskarne vid det förra sexåriga stilleståndet med krigets rått behållit det eröfrade Livland med Mari- enburg, Elbing, Pillau och Haupt, kunde konungen nu, då polackerna på flere- handa sått brutit det tjugusexåriga stille­ ståndet, billigtvis såsom skadeersåttning fordra återstoden af Livland, Kurland och Semgallen under iakttagande af hårtigens af Kurland rått. Sändebuden skulle så mycket kraftigare påyrka detta, som Leszczynski och Naruszewicz 1655 i kraft af ett dekret från polska riksdagen haft order att afträda Livland och, om detta