S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

516

denne icke låge i öppen fejd med Polen. 1 Betråffande Radziejowskis befattningar vore det emellertid nodvåndigt att stålla sig till efterråttelse konungens af Polen och republikens beståmmelser. Konungen ville visserligen, att sände­ buden först skulle bringa på tal de en- skildes angelågenheter, men han befallde icke desto mindre att tilis vidare låmna dessa å sido, om de mårkte att dårige- nom något hinder kunde uppstå för konung­ ens och rikets viktigare angelågenheter, och i stållet behandla titelfrågan och ko­ nungens af Polen anspråk på Sverige, hva- rom man i nåra sextio år stridt. Om po­ lackerna började tala om konungens af Polen påstådda rått till Sveriges krona, som de så djårft gjort i Lübeck, därvid de fordrat upphäfvandet af ständernas dekret rörande uteslutning af Sigismund och hans efterträdare från arfsrätt till svenska kronan, skulle sändebuden fram­ hålla, att hvilken vikt polackerna än till- mätte denna sak, fäste svenskarne därvid så ringa afseende, att det tjänade alls intet till att dårpå spilla några ord. Si­ gismund hade visserligen varit konung af Sverige men endast under vissa vill- kor och i kraft af vissa lagstadganden, och då han lämnat Sverige och invecklat det i ett blodigt krig, hade han upptrådt såsom sitt fäderneslands fiende och för- verkat all rått till kronan för sig såvål som för sina arftagare. Johan Casimir hade aldrig varit konung af Sverige, och då han aldrig haft någon som helst rått till denna krona, vore det oråttfårdigt att taga sig titel däraf. Carl IX, Gustaf II Adolf och Christina hade regerat i Sverige efter Sigismund, hvilken af Sve­ riges Ständer blifvit afsattt. Nu rege- rade Carl Gustaf, hvilken stånderna svu- rit tro och lydnad, och de hvarken kunde eller ville erkänna en annan ko­ nung än mindre tillåta, att man våld- förde sig på det af dem utfårdade de­ kretet, hvars upphäfvande vore ett af- siktligt försök att omstörta riket och att resa hinder för freden. Konungen hade dessutom icke gifvit sina såndebud några order att ingå i diskussion om denna sak, som mera än hvarje annan uppre-

1658. Detta hade nödgat konungen att begagna sig af sin naturliga rätt att forsvara sina 0 O lander och skydda sig mot de planer, som smiddes emot honom. Konungens önskan var, att man skulle börja fredsförhandlingarna med att be- vilja en allmän amnesti och garantera säkerhet till lif, gods och vårdighet åt alla, som fort vapen för honom, samt att man skulle besluta, att de fordrag, som han ingått med wojewoderna och kvar- tianerna, icke skulle lånda till någon skada för dem. Samma forsiktighetsmått skulle också iakttagas rörande stader och in- vånare i Preussen, så att allt skulle åter- stållas i samma skick som fore kriget utan krånkning af någons privilegier. Den egendom, som deponerats i Preussens stader och hvilken konungen bortskånkt, emedan den var konfiskerad, skulle icke vara underkastad restitution, då den blif- vit tagen med krigets rått. Betråffande religionssaker skulle ingen forandring ske och i traktaten skulle Rakoczy och kosackerna inbegripas. Då hårtigen af Croy hade på konungen ofverlåtit sin fordran hos polska kronan ach konungen därför gifvit honom adels­ godset Schlochau i Pommerellen, påyr- kade konungen, att hårtigens rått till denna besittning skulle i traktaten kon- firmeras under Sveriges beskydd samt att slåkten Radziwill skulle återinsåttas i be­ sittning af sina egodelar, vårdigheter och formåner, som den innehaft före kriget, 1 händelse den sådant önskade. Vidare skulle Wittenberg och hans son såsom skadestånd för sin oråttvisa fångenskap tilldelas besittning på lifstid af kastella- niet Gronau. Konungen anbefallde också tillgodoseende af de polske och preus­ siske adelsmånnens intressen, då många af desse ännu icke kommit till förlikning med Johan Casimir. Framförallt skulle Przemski, Korycki och Niemirzyc återin­ såttas i sina råttigheter och återbekomma sina privilegier. Betråffande Radziejowski fordrade också konungen, att han skulle återfå sina arfgods och kungliga privi­ legier samt åtnjuta dem, äfven om han vistades utomlands och vore i tjånst hos någon fråmmande furste, förutsatt att