S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

årnade draga sig tillbaka och afbryta 1658 forhandlingarna, kunde han icke dolja, att det misshagade honom hogeligen och att han våntat sig något helt annat. Han ofverlåmnade åt svenskarne sjålfve att doma om hvad hela Europa skulle såga om ett plotsligt afbrytande af en så lång underhandling och hvilken glådje det skulle gora hollåndarne att få en anled­ ning att forolåmpa båda rikena. Han slutade med att såga, att några veckors tidsutdråkt i en så viktig sak vore icke att fåsta sig vid, och for ofrigt hoppades han, att konungens såndebud funnit an­ ledning att ofvertyga Carl Gustaf om hans intresse for Sverige. Hårpå svarade svenskarne, att hos ko­ nungen icke fanns minsta afsikt att stora det goda forhållandet mellan rikena eller rubba vånskapen med Cromwell. Men då han icke långre kunde uppskjuta att antingen gå till anfall på Osterrike eller ock att forhandla med det, var det for honom oundgångligen nodvåndigt att veta, hvad han hade att vånta af Eng­ land. Till detta land hade han forst våndt sig, då det vore den måktigaste af de protestantiska staterna och till hvars vånskap han hade den storsta lit, enår denna vånskap icke som många andras kunde rubbas på grund af några enskilda intressen, och emedan det for engelsmån- nen vore af sådan vikt, att den protestan­ tiska trosbekånnelsen skyddades. Och Tysklands protestanter såvål som hollån­ darne foljde gerna Englands exempel. For visso skulle det icke hafva vittnat om klokt forutseende, om konungen utan att vådja till hjålp skulle ensam såsom hittilis strida mot så många fiender. Når konungen en gång kommit till forhand­ ling med Osterrike, skulle England komma att inse betydelsen af att vara i sam- forstånd med sina grannar och fordelen for England, om konungen kunnat splittra dess ilenders krafter. Hår gållde icke att gå in i någon undersokning af Eng­ lands nuvarande eller kommande ståll­ ning; det fanns vål ingen i hvilken ståll­ ning han ån befunne sig, som vore ur- ståndsatt att fatta ett beslut eller vidtaga några mått och steg. Engelsmånnen borde

1658. an att utsätta sina lander för en öfver- svämning af fiender, hvilka han icke vore i stånd att motstå. Cromwell borde inse, hum farligt det vore for honom att draga öfver sig hela den katolska ligan, hvilket han kunde undvika genom att understödja Sverige med en måttlig summa. Af alla dessa skal befallde ko- nungen sina sändebud att fordra ett be- ståmdt svar, på det att han måtte kunna taga sina mått och steg, och samtidigt skref han också själf till Cromwell på enahanda sått. Cromwells § 79. De svenska såndebuden fram- förklaring. förde utan drojsmål till Thurloe ko-

nungens order, hvarpå den engelske mi­ nistern svarade, att han foreståilt sig Carl Gustaf vara alltför fientligt sinnad mot österrikarne för att vilja ingå någon förlikning med dem, och han hade stårkts i den tanken dåraf att konungens in- tressen icke kunde medgifva en afvåp- ning eller en forlåggning af trupperna inom egna landamären. Öfverraskningen var för Thurloe så mycket större, som de svenska såndebuden antydt, att de ville draga sin fårde. Några dagar dår- efter afgaf han emellertid å Cromwells vågnar det svar, att denne icke kunde hindra konungen att efter sitt godtfin- nande förfoga öfver sina sändebud, och att om han vore besluten att rappellera dem, måste man finna sig dåruti. Icke desto mindre syntes det honom mycket smårtsamt att efter så många under­ handlingar icke hafva kommit längre. I stållet för att anklagas för en afsiktlig förhalningspolitik hade han våntat sig ett beklagande öfver att hans stållning icke tillåt honom att handia efter hans önskan. Han hade dock för att gagna konungen utsatt sig för hollåndarnes och andras missnöje och ådragit sig från dem större fiendskap ån de visade Sverige. Han var emellertid besluten att hellre stöta sig med hela världen än öfvergifva konungens sak, och det fanns intet, som han icke ville riskera för att stödja den. Orsaken hvarför han uppskjutit att gifva ett beståmdt besked var endast, att han arbetade för att af alla krafter kunna hjålpa Sverige. Om sålunda Friesendorff