S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

1658. så länge, enär de då kunde tå en snab- bare vinst på sitt kapital. brvari. Sedan den inre 01*011 i England blifvit stillad, upptogos åter förhancllingarna och de svenska sändebuden framlade forslag till en allians mot Österrike, hvilket till större delen var grundadt på det forbund, som Sverige haft med Frankrike under tyska kriget, och anhöllo om ett bestämdt svar darå inom tjorton dagar. Vid den sammankomst, som därefter blef afhallen, beklagade svenskarne det hittills bruka- de, onödiga ordprålet, hvarpå engels­ mannen svarade, att de ville nu med allvar gripa saken an. Den forstå me- ningsskiljaktigheten galide de fiender, mot hvilka alliansen skulle riktas. Sven­ skarne yrkade uttryckligen på detta: Mot Hiiset Österrike och mot alla och en hvar , som med detta hus s/ode eller komme att stå i forbund. Engelsman­ nen forfäktade däremot, att de med detta hus forbundne skulle särskildt an- gifvas och att de, som icke angåfvos, skulle betraktas såsom stående utanför. Genom svenskarnes sväfvande formule­ ring skulle vållas mycken oreda och tvifvel uppstå, om därvid underförstodes alla romersk-katolske furstar, ja till äfven- tyrs själfve turken, och misstankar skulle äfven kunna väckas hos fransmännen, att forbundet också vore riktadt mot dem såsom katoliker. Svenskarne invände häremot, att for­ muleringen var betingad af alliansens andamål, som var uppratthållandet af båda rikenas säkerhet voch skyddandet af gemensamma vänner, till hvilka Frank­ rike räknades. Under begreppet fiender skulle icke forstås hvarken katoliker eller evangeliske, annat an i den mån de voro emot detta forbund och den allmänna friheten, hvadan äfven katoliker voro oförhindrade att vinna anslutning till alli­ ansen. Däraf följde, att för närvarande inga namn kunde angifvas, då till äfventyrs efter ett börjadt krig somliga komme att sluta sig till henden, under det att andra skulle ställa sig på svenskarnes och engelsman­ nens sida, och man kunde icke sluta nya allianser, allt efter som forhållandena änd- drades. Därför vore det bäst att använda

sväfvande uttryck. Däremot hade engels- 16 mannen intet annat att invända an att de ville med fiender forstå spanjorerna men icke danskarne. Det vore visserli- gen intet tvifvel, att de efter afslutandet af denna allians skulle råka i krie med danskarne, men att på forhånd uttryck­ ligen stämpla dem såsom fiender ville de icke, så länge som ett engelskt sän- debud uppehölle sig i Danmark för att verka für fred. För närvarande gyn- nade visserligen österrikarne Danmark, men man kunde icke saga att danskar­ ne gynnade österrikarne. Efter långt meningsutbyte beslöts, att spanjorerna och polackerna skulle särskildt omnäm- nas i fordraget; formuleringen blef så­ lunda: Mot hela Huset Österrike, mot ko- nungarne a f Spanien och Polen samt mot a lla, som lämnade hjiilp at någon a f dessa makter mot detta forbund eller mot dem , som komme att bitriida det- samma. Det utspann sig ock en strid om betydelsen af ordet ’’anhängare” , hvarunder svenskarne ville inbegripa alla, som lämnade hjälp i trupper, penningar eller krigsförnödenheter i akt och mening att skada de allierade. Häremot invände engelsmännen, att detta vore ett ingrepp i handelsfriheten, i rättigheten att utlåna penningar och äfven i andra förrättningar, som i och för sig icke vore af fientlig art utan füllt berättigade och oskyldiga. Om till exempel österrikarne skulle sam­ tidigt föra krig med turkar och svenskar och därunder använda penningar, som de upplånat för krig med Turkiet, för sitt krig med svenskarne, skulle då de, som utlånat penningarne, betraktas såsom fiender? Hårpå svarade svenskarne, att detta vore hårklyfveri, då det vore lätt att i hvarje fall döma om afsikten, och uttrycket ”som lämnade hjälp” behölls. Härefter uppstod fråga om hvem som skulle anses och antagas som vän eller bundsförvant, hvarvid engelsmännen fore­ slogo, att fransmännen skulle såsom part genast ingå i forbundet, då de skulle kunna illa upptaga, om de forst efter forbundets stiftande blefve anmodade att däri inträda. Härtill anmärkte svenskarne, att man icke kunde därom underhandla

10