S_KonugCarlXGustafsBragderII

4 9 o

F E M T E B O K E N

1658. af Brandenburg och sammandraga trup- läm p lig t a tt, innan han g a f sändebuden 1658. per for att mota konungens g en om tå g , aud ien s, sän d a d em d ep u terad e for att såsom planen var. u tfor sk a ku r fu rsten s a fsik ter och sände- Branden- S 64. Konungen hade icke underlåtit bud en s sin n e la g sam t på samm a gång burgs sände- någ0 t for att vinna österrikarnes vän skap , låta dem v e ta d e an ledn in ga r till k lago- budåtervanda ^ ^ b emödanden hos kurfursten a f mål, som han h ad e , o ch sö k a utfinna ett med ojorrat- ^ „ c. 1 tadt årende, Brandenburg voro icke mindre i samma m ed e l a tt undan rö ja d em . U a dessu tom syfte. Han insåg, att om han nödga - sänd ebud från L ü n eb u rg och från landt- desfortsätta kriget med Polen, skulle han, g re fv en a f H e s s e n -K a s s e l sam tid ig t in- äfven om det komme till forson ing mellan funnit s ig ior a tt å v a g a b r in g a en ighet honom och kurfursten, icke så fritt som m ellan k o n u n g en o ch kurfursten , ansåg förr få röra sig på Brandenburgs om- k onu n g en läm p lig t, a tt ä fv en d e s s e voro råden, och då han val kande arten a f närvarande v id und erhand lin garn a med kurfurstens vänskap, holl han det for b randenbu rgarn e for a tt kunna v ittna om nödvändigt att binda honom y tterligare hans g o d a a fsik ter o ch ä r liga sträfvan. och hindra, att hans makt b lefve en fara D ä r ig en om sk u lle B ran d enb u rg s sändebud för Sverige. Han brukade ock så säga , o ck så b e ta g a s tillfä lle a tt förneka eller att kurfursten skulle aldrig upphöra att van to lka hvad som b lifv it s a g d t vid denna ofreda honom och hans efterträdare. Och kon ferens. B rand enbu rga rn e väg rad eem el- för öfrigt, då Carl Gustaf eftersträfvade lertid a tt d e lta g a i en d y lik kon ferens, herraväldet på Östersjön, måste han ovill- innan d e fått aud ien s. A f d enna vägran korligen göra sig till herre öfver de a f fann s ig k on u n g en m y c k e t öfverraskad kurfurstens lander, som gränsade till detta och an såg , a tt man v ille föresk rifva honom haf, hvilket icke kunde ske annat än reg ler for hans h and lin g ssä tt. Han stod med vapenmakt. Hans förhoppning om fast vid sin m en in g , då han ick e an såg ett snart slut på kriget i Danmark födde med sin v ä rd igh e t fö r en lig t a tt m o ttaga hos honom tanken på att med hela sin sändebuden , innan han fått kun skap om krigsmakt, så till lands som vatten, kasta huruvida kurfursten v o r e vän eller hende, sig ö f\er kurfursten. Denne hade genom och han ick e v ille b lifva u tsa tt for en åtskilliga allianser försäkrat sig mot den k rigsfork laring m id t i a n sik te t. D e tta annalkande stormen, och han hade äfven förklarade han dem slu tlig en i tyd liga lyssnat till det råd, som Schlippenbach ordalag. Men d e t o a k ta d t m o tsa tte de gifvit Otto von Schwerin vid deras kon- s ig en k on feren s i närvaro a f Lüneburgs 9^ * erens i Prenzlau, nämligen att förekomma och H e s s en -K a s s e ls sänd ebud , och ehuru töten genom att till konungen affärda konungen v isad e b e n ä g e n h e t a tt släppa eskickning, innan denne hunnit in- efter denna fordran, r e s te d e följande änga på brandenburgiskt område. Kur- m orgon till H am bu rg utan a tt for någon tv • 1 a s k*ckade därför Schwerin och tillkännagifva sin a fresa eller ta g a af- Damel Wetmann till Flensburg, hvarest sked a f någon . i. T , Hd'chöll sig. D å konungen Sch llppenbach , som ty c k te s ha fva for- nå aL ‘,1 ™ ssta"k ‘e > att de skuUe y rka u tse« deras a fsik t, h ad e sk rifv it till dem afslac nå 1 61 reussen och vid ett och rådt dem a tt väl ö fv e r v ä g a sina mått hota med T ™ ram„StallninF möjligen och s te g . Han sad e d em , a tt k onun gen

sin värdighet" fdrerfigf au" ^

§ j° rt Svårighet a tt b ev ilj a dem aud ie"S n ta personllgen endast därför att de ick e lå tit h on om veta ,

sammanträffa

b “

s ™ t k i " , , 0 ? " “ ”

d= k” ™ it 1

vilja dem audiena. Han an i

^ ° m f6rIlknin8- U ta il a tt Pä förhand kknna

att om han unnträrlrU r • S j nam ^etta kunde k onun g en ick e v e ta , huru fursten,skidlehanbetaaVdansk6 m°i! kUI" ^ SkuUe m o tta£ a d em > då man 'cke misstanke, att han hade n å A T , J? ^ nde gÖra n å g on sk illnad m ellan en att ånyo anfalla dem ^ aner hendes sändebud och fienden själf. R o - ann därför marne an sågo ick e h eller m ed repu-