S_KonugCarlXGustafsBragderII

447

F E M T E

B O K E N

stift foråndrade icke sak en , ty åfven 1658 . 1''aister och L ang e land tillika m ed en del a f A ls h ad e i e c k le s ia s tik t a fse en d e hört undei b isk op en 1 O d en se . Ja, 1 gam la tid er h ad e h ela S v e r ig e och Danm ark i k y rk lig a å rend en so r tera t under b iskop en i H am b u r g . V id a re b e g a g n a d e s ig F yn , L o lland och L an g e land a f d e jy llånd sk a d om s to la rn e . L ifegn e b ond er funnos åfven a n n o r s tå d e s ån på S jålland och a tt in- vån a rn e på H v en k a llad e s till S jållands la n d s tin g , b e v isa d e icke a tt denna ö ut- g jo r d e en del a f S jå lland . Vid aftrå- d e ls e r h ad e B lek in g e alltid hört ihop m ed S k å n e , men d o ck alltid varit en sjå lfs tå n d ig prov in s. H v en och L ister hade v is s e r lig en så rsk ild t om nåm n ts, ehuru all­ d e le s o n ö d ig t, då danskarne sjå lfve er- • k ånd e , a tt L ister hord e till B lek inge. F ö r ö fr ig t hade h istorien uppdragit grån- sen m ellan G o ta land och Danm ark »midt i Ö r e su n d » , så som den dan sk e h istorie- sk rifvaren P on tan u s u ttry ek te sig . Under C h risto ffer I h ad e H v en hört till Lunds stift, tilis ön förpan tad es till H o lstein . I den a ftråd e lseak t, som konungen a f D anm a rk nu upp rä tta t, om nåm nd es sår­ sk ild t a lla p la tser , hv ilka nu tillhörde e lle r tillfö ren e tillhört S k ån e , och var d et k o n u n g en s a f S v e r ig e afsik t att återfor- vårfva a llt, som tillförene hört under S v e r ig e . D a n sk a rn e b o rd e dårfor hafva g jo r t e tt så rsk ild t und an tag för denna ö , för a tt den sk u lle kunna stanna i de- ras b e s ittn in g . A tt H v en b lifvit sårsk ild t om n åm nd i V o rd in gb o r gu tk a ste t, men señ a r e ick e om nåm n ts, inverkade icke på sak en . S v en sk a rn e hade nåm ligen då in g en a b so lu t v is sh e t, a tt ön var en del o ' a f S k å n e o ch dårfor hade man h elt en ­ k e lt b e g å r t S k å n e utan a tt tala 0111 hvad dårtill hörd e. D år for a n så g s d et lika o n ö ­ d ig t a tt b e g å r a H v en och S a ltho lm som A n h o lt och L æ so . Om danskarne an sett, a tt ön ick e tillhörde S k ån e , dit den dock alltid h ö rt, sk u lle d e tyd lig t s a g t ifrån d e tta . Invånarne på A m a g e r voro frie lik som sk ån in ga rn e, ick e lifegn e så som sjå llåndarne, men ick e var A m a g e r dårfor en d el a f Sk ån e . D a n sk a rn e h y s te em ellertid sto r frtiktan ,för a tt k onu n g en a f S v e r ig e sku lle till

j 658 . och oupphorligen h o s sina land sm an m iss- tänk liggjorde k on u n g en , g a f han tillika order, att sånd ebu d en på g o d t m an ér skulle afbryta und erhand lin garn a om fo r ­ bundet. D e t vo re tillfy lle s t, om man ställde sig R o sk ild e fred en till e fte r r å tte ls e . Konungen hade för ö frig t fo rn åm lig a st for att visa d an skarn e v ån sk ap stå ilt s ig benagen för d et a f d an sk a rn e erb judna forbundet. map Danskarne sy n te s b e s tö r te ö fv e r a tt svenskarne under p å g å en d e und erh an d ­ lingar sa tte s ig i b e s ittn in g a f 1 Iven och anforde h o s de s v e n sk a så n d eb u d en allvarliga k lagom å l d ä rö fv e r sam t lå to otvetyd ig t forstå, a tt d e sk u lle g å till det yttersta, förr ån d e lå to tv in g a s ig att aftråda denna ö. V id a re b e sv å r a d e de sig öfver att W r a n g e l ånnu ick e fort sina trupper från F r e d e r ik so d d e och kvar- teren på Fyn . Hårpå svarad e sv en sk a rn e , a tt on H v en ansågs a f k onun g en s å s om h ö ran d e till O o Skåne, och att de skå l, som d an sk a rn e an- fört mot denna å sik t, v o r o fu llk om lig t betydelselösa. B etrå ffande s v e n s k a h ä ren s aftåg hade de tillrå ck lig t y ttra t s ig . D e måste em ellertid u tta la sin fo r v å n in g ö fv e r danskarnes lån g sam h e t a tt b r in g a sak ern a till ett slu tligt a fgö rand e. A nnu var e x em - pelvis den h o ls te in sk a ö fv e r en sk om m e l- sen icke sa tt på p app er , och m y c k e t annat å terstod å fven . R o r a n d e H v en gjorde C o y e t en in g å en d e fram stå lln in g . Han framhöll, att då d enna o , så som danskarne sjå lfve erk ån d e , ick e var en sårskild provins, m å s te den h ö ra till n å ­ gon annan, an tin g en till S jå lland e lle r Skåne. D å ön em e lle r tid lå g nårm are Skåne, så hade s v en sk a rn e s å s ik t m era skål för sig , och a tt b e v is a m o tsa ts e n tillkomme danskarn e, h v ilk e t d o ck to rd e blifva dem syn n e r lig en sv å r t, då in g en historieskrifvare form a lt, att H v e n n å g on - sin åg ts a f danskarne anna t ån i fo r en in g med Skåne. D e s s u tom h a d e d en n a 0 stådse varit^ förenad m ed S k å n e , så v å l då detta förpan tad es till g r e fv en a f H o l- stein, som når d e t m ed d an sk a rn e s g o d a minne af sv en sk a rn e in lö s te s o ch når det a f M agnus Sm e k å te r u tr ym d e s åt danskarne. A tt ön råkn a ts till S jå lland s