S_KonugCarlXGustafsBragderII

427

F E M T E B O K E N

1658 . förefanns, en arm é som se g r a t ö fver två konungariken . S o ld a tern a , som icke hade någon lust till krig m o t m o sk o v ite r eller polacker, län g tad e efter en dust m ed österrikarne, de kande d eras lander och förstodo sp råk et dår. I T y sk land fanns ock så öfverflöd på allt, som b eh ö fd e s för underhållet a f en arm é, hvilken redan stod vid T y sk la n d s grån ser , och man b ehö fde så led e s ick e m ed sto ra kostna- der föra trupper ö fv er ha fvet. Om man nu lå te tillfället a tt g ö r a e tt infall i Ö ste r ­ rike g lida sig ur hånderna, sku lle öster- rikarne señare, når S v e r ig e vål afrustat, g å till anfall, och sv en sk a rn e få ångra, att tiden nu försp illts. F ö r ö fr ig t var konungen icke ö fv e rg ifv en a f sina vånner i T y sk land , ty h ela P fa lziska H u se t vid Rhen , hårtigen a f W lir tem b e rg , markgref- ven a f Baden , land tgrefven a f H e s s en , hårtigen a f H o lste in , fursten a f Anha lt, de sach siske furstarne i W e im a r och Gotha och ånnu flere sku lle a f hat till Ö sterrike och a f fruktan för de sv en sk a vapnen stå på k onun g en s sida. U tom T ysk land sku lle åfven Frankrike och England g å m ed i d e tta krig, om man med allvar g r e p e sak en an, då d e s sa gårna så g e , a tt Ö sterrik e b le fv e kufvadt. Armén kunde o ck så b ek våm lig en rekry- teras med m ån ga g am le officerare och s o l­ dater, som erinrade s ig d et b y te de hem - fört från fo r eg å en d e krig , ja, k an sk e lika m ånga furstar sku lle nu erbjuda sina tjånster som under p o lsk a k rig et, då fem ton g in g o m ed i fält. F ö r ö frig t sku lle detta krig föras lång t bort från de s v e n ­ ska gränserna och föran leda m indre olå- g en h ete r ån de krig, som fördes med grannar. S å som sa tisfak tion kunde man ock så få en eller -annan ty sk prov ins, liksom man förut fått P reu ssen , Pomm ern och W ism ar. Därför om icke fred kunde ernås, m å ste man m od ig t g å till krig. F ö r detta åndamål v o r e d et b ek våm a st att, s e ­ dan armén låmnat Danm ark , sm ån ingom avancera m ot B randenburg och S ch le ­ sien, såsom om man hade for afsik t att intrånga i Po len , h varigen om polackerna i sinom tid sku lle formås till fred. Dår- jåm te sku lle man u tforska kurfurstens a f Brandenburg sinn elag och an tingen formå

honom att afgifva en forklaring eller ock 1658 . g ifva honom en eftertryck lig stö t, och under k riget draga ny tta a f hans lånder sam t b e sä tta v issa p la tser för att för- v issa s ig om en såker retrått. Sedan kunde man utsträcka kvarteren öfver S ch le ­ sien , Böhm en och Mähren, hvarefter det snart sku lle v isa sig , om stålln ingen g å fv e an ledn ing till att g ifva d ödsstö ten åt Ö sterrike. § 18 . Ehuru rådets o fvannåm nda forslag Konungens under nuvarande forhållanden var fattadt ic^ ar^ °”1

på rik tiga grunder och nöden tvang till denna våg , hade konungen ingen lust till ett krig i T ysk land , då han var ov iss på de ty ska riksstånderna men dåremot hop- pades på lön for mödan i kriget med Po len , om han b lo tt kunde stämma ö s ­ terrikarne förson ligare. Han var därför b etånk t på att om m öjligt snarare förnya vån skapen med dem ån att mot dem gripa till vapen . A f d etta skål var det viktigt att erhålla kånnedom om hvar man hade Frankrike för att dårefter råtta sina planer. För detta åndamål aflåt konungen order till B jörnklou att i Frankfurt med all flit sök a formå de franska såndebuden de Gra- m on t och de L ionne till förnyande a f en allians under framhållande a f den fara, som kunde uppstå g en om ett forbund mellan S v e r ig e , Ö sterrike och Branden- denburg. Under nuvarande s våra forhål­ landen kråfde hans rikes välfärd, att man vunne full v isshe t, hvar man hade sina fiender. Med det ob etyd liga penn ingebe- lopp , som de franska såndebuden skulle u tbeta la i Frankfurt, vore konungen i hufvudsak fö g a hulpen. Om Frankrike ville ingå en allians med konungen , skulle vidmakthållandet a f freden i T ysk land be- fordras, hv ilket vore det båsta. Men san- n ingen att säga , de förhoppningar, som fransmånnen ingifvit, b leknade dag från dag. Penn ingfrågan var den m est oro- våckande, då fransmånnen icke an sågo sig sk y ld ig e att a f resterande subsid ier b e ­ tala mera ån tjugu tusen thaler, enår al- liansen en lig t deras förmenande upphört den dag, då freden undertecknades. K o ­ nungen invånde håremot, att subsidierna m å ste u tbetalas, ånda tilis den westfaliska fredens b eståmm elser komm it till verk-