S_KonugCarlXGustafsBragderII

631

S J A T T E B O K E N

1659 . fred p å g ru n d v a la fR o sk ild e fo rd r a g e tM en då han g en om det nu p å g å en d e k rig et i T y sk land b lifvit b ero fvad å tsk illiga omraden dår, tillåt k onun g en s stå lln ing honom icke att efterskånka några upp- nådda fordelar i D anm ark eller a tt inlåta sig på ett krig i T y sk lan d , då han hvarken hade några bund sförvan ter eller v is s te någon låm p lig k r ig ssk åd ep la ts. Em ellertid var konungen b en a g en icke a llen a st till o o vånskap med ho llåndarne utan åfven till fred med kejsaren och kurfursten a f B randenburg åfven utan sa tisfak tion . M edlarne in g in g o på garan tin och lofvade a tt hvad öfriga punk ter betråf- fade gö ra sitt båsta. R o sk ild efred en m åste dock åndras dårutinnan, att danskarne erhöhe frihet att ingå defensiva llian s med eho det vara m ånde och a tt de så som ersä ttn ing för under k rig et lidna skador sku lle återfå T rondh jem sam t att en lig t ö fv e ren sk omm else de sv en sk a trupperna affördes från Danm ark . O friga artiklar i R osk ild efred en sku lle låmnas orubbade. D e ssu tom b eg å rd e s, att k onungen a f S v e r ig e sku lle b e ta g a s rått att påbjuda några på lagor i Sund et, a tt de tre sta ternas undersåtar sku lle åtnjuta lika rå ttigh e ter i sv en sk a hamnar, att E lb in g förd rage t med elucidationer sku lle a f konungen ratificeras, hv ilk et sku lle vara fransmånnen såvål som en g e lsm ånn en till b eh ag , sam t att Brandenburg och D an z ig i fordraget inb eg r ep e s, dårest de dårtill sku lle behn- nas villiga. I freden med Danm ark sku lle åfven hårtigen a f G o ttorp och hanse- ståclerna inb egripas, och invånarne på Bornholm tillförsäkras full am n esti och g löm sk a a f det pa sserad e. S lu tlig en ut- tåste s ig ock d e tre sta ternas sånde- bud att sök a å stadkomm a fred m ed Polen och b ilä g g a striderna med Brandenburg. D enn a sk rifvelse öfverläm nades a f de tre sta ternas såndebud till de sv en sk e komm issarierna, m en då hollåndarne tag it s ig titel a f m ed lare, ville sven sk arn e till en början icke m o tta g a skrifvelsen , då det m å ste an se s så som o tillbörlig t att tillvålla s ig titel a f m ed lare m o t konungen s vilja, men sedan S idn ey m idt för ö g on en på hollåndarne struk it öfver denna titel, m o tto g o sven skarn e skriften.

D å konun gen kom till insikt om med- 1 659 . larnes afsik t att efter fred sslu tet h etsa honom m o t Ö sterrike, framhöll han tyd lig t för dem , att en sådan fred m åste afslutas, som icke sa tte honom i en såm re stå ll­ n ing än för nårvarande. Han hade icke a llenast med Danm ark att göra , han hade åfven andra fiender, och om han åt danskarne utrymde fåstn ingar och om ­ råden inom deras land, gå fv e han dem svård et i hand, hvarigenom han ånyo kunde blifva u tsa tt för anfall. Danmark hade m ånga bundsförvan ter, som på d e ss anstiftan angripit S v er ig e . Därför v o re han icke hulpen, dårest han icke åfven b lefve befriad från andra fiender g en om fred eller gen om en sårsk ild 0 ö garan ti a f medlarne, hvarigenom han kunde å terb ekomm a de p latser, som g en om danska k rig et g å tt honom för- lu stig e . Därför kunde han icke g ö ra fred en lig t H a a gk on ser ten s föreskrift, utan han m å ste g ö ra den i en ligh e t med sitt rikes in tresse. A tt han höll sig kvar 1 Danm ark sk edd e icke för att vinna n å g o t sårsk ild t utan a f tv ingand e nöd. T y att låmna Danmark endast i förlitande på loften vo re dårak tigt, då han hade en alltför dyrköp t erfarenhet a f huru tro och lofven hållas. Freden sku lle icke räcka längre, än tilis tillfälle yppad es att anfalla S v e r ig e . Därför m åste Danmark drifvas dårhån, att det icke långre v ågad e g ö ra några onda an slag m o t S v erig e. E fter d etta anförande gå fvo e n g e ls ­ månnen tyd lig t tillkånna, att de icke haft n ågon annan kunskap om de sven ska forhållandena än den, som de b ibragts a f danskar och hollåndare, hvilka em e l­ lertid a f egn a in tressen m ycket förvrängt dem . E ngelsm ånn en an slo g o ock så sedan andra strångar och ly ssnad e, så som det syn te s, mera än tillforne till konungen s skål. D e erkånde nåm ligen , att det icke sku lle vara k lok t a f konungen att draga bort från Danmark utan att dessforinnan hafva återfått p latserna i Pommern. D å em ellertid med larnes svar icke afvek från H a a gk on ser ten s b eståmm elser, hvilka k o ­ nungen icke ville låta påtvinga sig , kunde in tet vidare uträttas. Och för öfrigt anstod det icke konungen att n ågo t eftergifva,