S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

4 1 7

1658 . var varmt. S ten b o ck sku lle ock skynd- samm ast sam la två tu sen man fotfolk für att anvåndas vid K öpenham n s b elåg - ring, därest danskarne sku lle så tta sig tili motvårn. § i o. S å snart de danske fu llmäktige radplagmng p iåp a meci M eadow e anländt tili K öpen - handlinven hamn, a fgåfvo de yttrande om hvad de 15 december, trodde sig kunna erhålla a f Carl Gustaf, Danskarnes

k et vore ett a f S v e r ig e s fornåm sta makt- 1658 . m edel. Om man b lo tt en liten tid ånnu hö lle stånd , sku lle de rundt om på öarna kringspridde sven skarne vid det vid vin ­ terns slut intråffande tovådret blifva liksom inspårrade i en fågelbur och med låtthet n edg jorde. Ä fven om u tgån g en sku lle b lifva en annan, ån man tånkt sig , fore- stod e icke n ågo t vårre, ån hvad man hade att vån ta g en om att sitta stilla. Ja, man sku lle skörda åra a f ett kraftigt motstånd , och om man g in g e under, b erodd e det endast på att lyckan icke varit gun stig . G eneralm ajor T ram p e erbjöd s ig sjålf- mant att med två tu sen ryttare och lika m ånga fotknek tar g ö ra ett utfall, som vid forstå an grepp et sku lle bringa de sv en ­ ska trupperna i oordn ing. Om sven skarne led e ett n ed erlag , sku lle de b e ta g a s a f samma skråck , som de h ittilis ingifvit andra, och de sku lle icke v å g a att med en så ringa styrka g å till anfall på K öp en ­ hamn, om de komm e till insikt om att danskarne s lo g o s med fortviflans mod. D e nårmaste områdena, hvarifrån sv en ­ skarne fyllde sitt b eh o f a f föda för mån- n iskor och djur, borde stickas i brand och bo skap en drifvas in i staden . Dåri- g en om sku lle sven skarne komma att lida brist på allt och lå tte ligen kunna sk ingras, och inom kort sku lle bundsförvanter till lands och vatten komma för att slåcka krigslågan . D enn a plan om fattades ock så a f konung Fredrik, som var beredd att m ed de trupper, som stod o honom till buds, g å lö st på iienden. G enom upp- snappade b re f erfor man senare, att rådet i G lückstad t tillskrifvit konungen , 24 februari.

hvarjäm te åfven M eadow e anförde alla skäl, hvarför man m å ste ingå på fred. U nder hela dagen rådp lågade man nu, Om man på så hårda villkor borde g å in på fred eller inom stad en s murar invänta d et värsta, hvarigenom dock konungen , kung liga huset, flottan och hela riket sku lle u tsä ttas für ö g on sk en lig fara. I Köpenhamn fanns då icke m ycke t öfver två tusen vårfvade ryttare, n å g o t ad e ls­ gard e sam t en ringa hop , som komm it öfver isen från Fyn , dår stö r sta delen a f håstarne låmnats kvar. A f fotknek tar funnos knappt åttahundra, som kunde föra vapen . Dårtill komm o några tusen bönder, hvilka under de s en a s te dagarne strömm at till rundt om från Sjalland, men d e s s e u tg jorde endast en samman- rafsad hop , som i vapen föring var helt opröfvad . D e ssu tom funnos ungefår ett tusen matroser, borgare, stud en ter och hand tverk sgeså ller, som utrustats med vapen . I Skån e hade man icke mera ån tre kompanier, som kunde inkallas. Em ellertid framhöllo som liga , a tt ånnu s tod noden icke så för dörren, att man behö fde köpa freden med så stora för- luster. D e sv en sk e solda ternas antal var icke större, ån att man kunde vå g a s ig på ett utfall från staden . S törre delen a f sven skarne hade förlupit fanorna och gif- vit s ig ut på b y te, resten , som redan tag it sitt b y te , kunde lått sk ingras, om man g in g e m od ig t lö st på dem , ty det var danskarnes eg en fegh e t och dumhet, som g jor t sven skarn e så dristige. Man mås te nu med samma myn t vedergå lla dem , som hårjat och brånt deras. land, och uthungra ilenden sam t icke fåsta s ig vid en tillfällig förlust, som inom en kort tid kunde blifva rik ligen ersatt. Om man brånde upp foderskorden , sku lle det snart vara u te med d et sv en sk a rytteriet, hvil-

att han icke borde ingå på fred på så hårda villkor utan på alla så tt söka vinna tid, då inom kort hjålp vore att förvänta från brandenburgare och andre. Erkån- nande att konungen s och T ram pes mod vore värdt allt beröm , m enade rådet dock, att det vore b esinn in g slö st att långre spjårna m o t udden och kasta s ig i en ö g on sk en lig fara utan ringaste u tsikt till framgång. Carl G u sta f hade emellertid icke vant sin armé att låta s ig ö fverväld igas a f en ringa hop. Sköflandet och brånnandet kunde icke fo r siggå så obemårkt, att icke