S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

5 4 6

1658. för Sonderburg. Konungen såg icke ogår- 11a, att fienden vande sig åt Holstein, då de från alla håll sammanrafsade trup- perna snart skulle konsumera det lilla, som svenskarne lämnat kvar, hvarefter hungersnoden skulle hindra dem från att utråtta något af betydenhet. Då brandenburgarne lämnat Pommern oantastadt, befallde konungen guvernören i Stettin, Wiirtz, att icke företaga några fientligheter inom kurfurstens områden, förr ån denne tagit forstå steget. Med anledning af klagomål öfver att kommen- o o danten i Wismar, Conrad Marderfelt, från denna stad skickat ut några afdel- ningar, som tillfångatagit några af de allierades folk, låt konungen återforsåtta desse i frihet, då han fruktade att, dårest han beskylldes för att vara den först anfallande, han skulle blifva beröfvad den hjålp, som han eljes enligt Rhenfor­ bundet hade att fordra. Kurfursten, åt hvilken öfverbefälet öfver de allierades trupper var anförtrodt, gick emellertid med ett stärkt rytteri mot Holstein; återstoden af armén, omkring tjugufyra tusen man, foljde långsamt efter. Då hårtig Fredrik af Holstein på grund af sitt svågerskap med konungen måste blifva hårdt ansatt, låt denne genom pfalzgrefven af Sultzbach uppmana hårtigen att hålla stånd mot fienden, så mycket han kunde, och låta alla tankar på neutralitet fara, hvilka under förhandenvarande forhål- landen till intet skulle tjäna. Han behöfde för öfrigt icke hysa någon fruktan för kejsaren, då denne utan ståndernas sam- tycke inlåtit sig i detta krig. Danskar­ nes stora hat till Huset Gottorp mildrades på intet vis trots alla bevis på vånlighet och artighet, som från det señare visades dem. Mot de kejserlige och brandenbur­ garne kunde hårtigen icke båttre skydda sig, om han stålide sig som vån eller förklaracle sig neutral ån om han gjorde motstånd, ty en fientlig armé måste soka på hvad sått som helst medel att uppe- hålla sig, om den icke skulle lida hun- gersdöden. Skulle han förklara sig neutral, måste han vara betånkt på att som såker- het lämna Tönningen och betunga sitt land med inkvartering. Tidpunkten vore

nu rätt gynnsam för att hålla fienden 1658. tillbaka, då man hade förhoppning på en forlikning med Polen och då ko­ nungen icke skulle förhandla med de kejserlige på andra villkor, ån att hans svårfader skulle dårvid inbegripas. Dess- utom, om konungens planer med Dan­ mark komme att krönas med framgåno- hade hårtigen utsikt att komma i besitt- ning af hvad Danmark ägde i Holstein, hvilket emellertid icke skulle komma att ske, om hårtigen förhölle sig neutral. Konungen hyste intet tvifvel, om blott forhandlingar med Polen komme till stånd, att de skulle slutas vål, dårest han icke gjorde några svårigheter betråffande af- trådelsen af Preussen, hvarför han skulle få ersåttning i Danmark. Konungens tillgifvenhet behagade hår­ tigen mycket, men då pfalzgrefven af Sultzbach såg, huru obenågen for krig hårtigen på grund af sin höga ålder var, foreslog han till undvikande af krigsolå- genheter den ut vågen, att hårtigen skulle taga hela Holstein under sitt skydd och därtill söka vinna landståndernas sam- tycke, med villkor att de svenska trup- perna skulle afföras från landet. Men de holsteinska landstånderna ville icke gifva sitt bifall härtill, föregifvande såsom skål att de svurit konung Fredrik tro. De satte dessutom sin lit till hollåndarne, hvilka skickat penningar såvål som folk och krigsredskap till Glückstadt. Icke ens de adelsmån, för hvilka pfalzgrefven af Sultzbach hyste stort förtroende, ville lyssna till detta forslag. Då kort dår- efter de allierade inbröto i Holstein, låm- nade pfalzgrefven landet och drog till Frederiksodde, och hårtigen begaf sig från Gottorp till Tönningen. § 106. Emellertid hade sex örlogsfartyg De allierade

och många mindre fartyg afseglat från Kopenhamn för att till de danska öarna öfverföra de allierades trupper, hvilka hittills endast gjort ett anfall på Als, dit öfverstarne Ascheberg och Knausten reti- rerat från Holstein. Sedan de allierade nåmligen under några dagar från fast­ landet beskjutit det på sagda ö belågna slottet Sonderburg, öfverförde de till 011 först två hundra fotknektar och tvåskva-