S_KonugCarlXGustafsBragderII

B O K E N

5 4 2

F E M T E

ling och for hvilken de stållt garanti, 1658. kränkt, och de kunde icke dölja sitt miss- nöje öfver Carl Gustafs uppträdande. Och Downing låt också tydligt forstå, att konungen mera såg på sin egen for­ del än på protestanternas gemensamma intresse och att det skulle varit ganska lått att komma till en förlikning med Brandenburg såvål som med Holland, om Cromwells erbjudande af medling med Polen antagits. Emellertid, når hol­ låndarne frågat, hvad Cromwell ansåg om detta krig, hade Downing svarat, att protektorn icke kunde yttra sig dårom, innan han fått kånnedom om konungens skål. Äfven dåraf att de Thou plågade mycket ringa Umgänge med Appelboom kunde man antaga, att konungens fore­ tag i Danmark icke var fransmånnen till behag. Och det fortrot också hügeligen fransmånnen och engelsmånnen, att ko­ nungen for dem hemlighållit sina planer, och de uttalade öppet sitt ogillande, att konungen, först når noden stod für dör­ ren, tånkt på sina vånner, och de sågo icke ogårna, att konungen tvingades till en förlikning med Danmark, som de icke ville se under konungens vålde. De Thou c_> hade visserligen Mazarins order att se på Sveriges båsta, men då han icke stållde sig denna order till efterrättelse, föreföll det, som om den vore utfårdad mera for syns skull. Genom sitt fjäsk för hol­ låndarne gjorde de Thou dem endast allt mera öfvermodige, och engelsmånnen, som hittilis upptrådt kraftigare till sven­ skarnes formån, blefvo äfven kallsinnigare. De danske ministrarne gjorde kraf- tiga ansträngningar för att formå hol­ låndarne till ett anfall på Bremen för att dårigenom tvinga konungen till att splittra sina krafter, men hollåndarne ville icke inlåta sig dårpå, af fruktan att de kej­ serlige skulle få anledning att blanda sig i saken, utan beslöto att inskrånka sig att understödja danskarne utan att företaga någon öppen fientlighet mot svenskarne. Emellertid låt konungen lösgifva de vid Kronborgs eröfring anhållna fartygen, på det att det icke måtte se ut, som om han gjort början till någon fientlighet. Många hade dock tillrådt honom att ^ \ * * >

1658. Konungen skulle mecl all såkerhet icke kunna ofvertyga varlden om råttmåtig- heten af detta krig, med mindre han kunde forete klara bevis for att Danmark inlåtit sig i en. ny allians. Hollandarnes fientlighet mot Sverige underblåstes i bog grad af osterrikare, polacker, danskar, brandenburgare, och vid sin återkomst till Haag lopte Beu- ninsfen omkring och siade om framtiden o O och sade, att han kunde spricka af for­ argelse, då han såg att en så måktig republik hotades af ett så maktlost rike som Sverige, hvilket satte allt på sin spets i tanke att .icke mota något mot- stånd. Lika hånsynslost upphetsade Johan De Witt sina landsmån, då han i gene­ ralstaternas forsamling oppet uttalade, att om man icke toge sina forsiktighetsmått, kunde svenskarne komma att låta samma ode drabba hollåndarne som det, som nu forestod danskarne. Hollåndarne borde dårfor genom en allians forbinda sig att hjålpa Danmark, och det låge fara i upp- skof. Hollåndarne kunde icke låta sig af- stångas från handeln på Ostersjon, i hvilken årligen ett kapital af åttio miljoner ned­ lades, och enbart frakten for de fartyg, som dår gingo i fraktfart, skattades till fyra miljoner thaler. Dårfor borde man utan tvekan låmna danskarne hjålp medpengar såvål som med folk och krigsredskap; men att forst soka åstadkomma en forlikning, dårom yttrades icke ett ord. Man beslot då att sånda sex tusen man fotfolk, men då Beuningen framholl bristen på provi­ ant i Kopenhamn, nedsattes antalet till två tusen, som skulle ofverforas på trettio orlogsfartyg. Detta kunde hollåndarne med så mycken storre tillforsikt gora, som hvarken det franska eller engelska såndebudet gjorde något inlågg till sven­ skarnes formån. De urskuldade sig hos Appelboom med att konungen af Sverige icke gifvit deras herrar något meddelande om sitt foretag, hvadan de icke kunde vara till någon tjånst, på samma gång de beklagade, att detta nya krig skulle mycket skada den gemensamma saken, till hvars formån de eljes mycket lått skulle kunnat medverka. Nu vore den fred, som tillkommit genom deras med-