S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E B O K E N

522

männen, de där hade hos kurfursten af 1658. Brandenburg sökt motarbeta hans val till kejsare. Och för öfrigt vore det väl kändt, att Frankrike ingalunda åsyftade att tillförsäkra Polen en varaktig fred utan endast att rikta Sveriges vapen mot Österrike. Freden mellan Sverige och Polen berodde uteslutande på punkten om Preussen, och österrikarne befarade, att genom fransmännens medling skulle en snar fred komma till stånd. Polac­ kerna vägrade också att skicka sina om­ bud till Brandenburg, där man skulle öfverenskomma om preliminärerna, och anhöllo om en försäkran af Carl Gustaf, att denne icke skulle öppna några andra underhandlingar, under det sådana på- gingo med Polen. Samtidigt sammandro- gos polska och österrikiska trupper vid Schlesiens gräns för att observera sven­ skarnes rörelser. § 88. Emellertid ansträngde sig fran- Defranska ska sändebudet de Lumbres och holländ- och hollän^~ ska såndebu- ska sändebudet Isbrandt att avägabnnga den5 bemu­ ircd och konfererade med polske under- datiden fir kanslern iPosen angående den satisfaktion, f red' . 5 maj.

1658. kerna i sådant fall att lösgöra sig från sina bundsforvanter? Konungen kunde icke for framtiden binda sig att afträda något, om icke polackerna tillkånnagåfve, till hvilken de efter Johan Casimirs från- falle komme att öfverlämna kronan, så att konungen kunde få någon visshet, att Johan Casimirs efterträdare äfven skulle hålla de nu ingångna fordragen. Ty innan konungen visste, att ingen af hans kender skulle komma i besittning af denna krona, kunde han icke på ett stycke papper förbinda sig till aftrådande af några under detta krig eröfrade lan­ der eller slåppa sig ur hånder några fördelar. Han måste hafva säkerhet för att Polen icke skulle komma till hans kender, vare sig österrikare eller moskoviter. Polackemas § 87. Polackerna hvarken kunde eller ovillighet att viHe tro, att Carl Gustaf hade allvar med ingaforlik - fre(£en utan förmenade, att hans åndamål ntng. 3 3

med en sammankomst af ombuden en- dast vore att skilja polackerna från de- ras bundsförvanter och skrämma mos­ koviterna till fred. Därför ville de icke gå med på en sammankomst, förr än konungen förklarat, hvad han önskade för aftrådande af Preussen. Konungens planer hade ock misstänkliggjorts af Schlippenbach, som efter sitt hufvud gjorde uttalanden stridande mot konung­ ens, såsom till exempel att konungen skattade Preussen högre, än allt hvad han vunnit i det tyska kriget. Å sin sida hade konungen ingenting underlåtit för att hetsa moskoviterna mot polackerna, och samtidigt med att han visat sig be- nägen att afträda Preussen, hade han föreslagit Leopold en delning af Polen, på sådant sätt att denne skulle på sin del få den polska kronan men Preussen stanna i Sveriges ägo. För öfrigt erbjöd han sig att återstålla Preussen på villkor af en satisfaktion, som han skulle be- stämma efter sitt behag, och hvarigenom han komme i tillfälle att bryta freden, när det honom lyste. Konungen af Ungern var dessutom icke benägen att antaga fransmännens medling, förebärande där- vid såsom skål att hans sändebud icke kunde lämna försteget åt Frankrike och att han måste såsom hende betrakta frans-

som konungen af Sverige fordrat för åter- lämnandet af Preussen. Ehuru underkan- slern i Johan Casimirs namn vägrade att ingå på satisfaktion, ville han dock gärna veta, hvad Carl Gustaf fordrade, för att däraf kunna döma, huruvida freds­ forslaget vore allvarligt menadt. Ty om fordringarna ställdes alltför höga, vore det ju tydligt, att svenskarne icke hade någon lust till fred utan endast afsåge att få en sammankomst till stånd i akt och mening att väcka misstro hos Polens bundsförvanter och skilja dem från po­ lackerna. Hårpå svarade sändebuden, att de icke visste något nårmare om sa­ tisfaktionen, och trodde icke heller, att svenskarne ville inlåta sig vidare på den saken, innan man skridit till forhandling, då det vore brukligt att öka eller minska anspråken allt efter vapenlyckans väx- lingar och de olika parternas ställning. Emellertid lofvade de att söka framkalla en forklaring, tilläggande att man icke skulle tro, det konungen icke önskade fred, därför att han till en början begärt en så stor summa penningar, då man