S_KonugCarlXGustafsBragderII

B O K E N

5 ! o

F E M T E

1658. han vore benagen att afsluta alliansen, förutsatt att sändebuden icke plötsligen återkallades. Då konungen erfor förloppet, sade han, att engelsmånnen voro förblindade och att, om de kånde forhållandena utom- lands, skulle de icke på detta sått för- summa sina egna intressen. Det föreföll, som om de trodde, att hela vårlden be- höfde dem, men att de behöfde ingen, som om de ansåge, att de kunde anfalla hela den öfriga vårlden utan någon risk att sjålfve blifva anfallne. Erfarenheten be- visade dock motsatsen, då England mera ån någon af fastlandets stater varit ut- satt för tåta invasioner. Om nu ån icke detta intråffat sedan normandernas da­ gar, så voro orsakerna dårtill helt andra ån engelsmånnens egna krafter, som voro splittrade genom inre sondring och dår- för icke i stånd att möta utlåndskt våld. För visso var det latt att mårka, att den framgång, som följt Cromwell, fyllt honom med så stor sjålftillit, att han nu tycktes tro, att han kunde befalla öfver lyckan. Det föreföll, som om engels­ månnen icke mycket bekymrade sig om framtiden, blott de hade lugn för stunden. Konungen tviflade icke på engelsmån­ nens vänskap för Sverige, men de ville icke offra mycket för den. Det syntes, som om de endast våntade på att se konungen invecklad i krig med Österrike, under förhoppning att däraf skörda någon fordel. Engelsmånnen tycktes också fåsta mycket afseende vid fransmännens vän­ skap, ehuru desse vidtagit mått och steg for att hindra Englands maktutveckling. Ty de hade fått till stånd en öfverens- kommelse, i kraft af hvilken engelsmån­ nens vinst i Flandern skulle inskrånkas till Dunkerque och Mardyck, under det att resten stannade i fransmännens hån­ der, framfor allt Bergues-Saint-Winoc, som låg helt nära Dunkerque. Denna sista plats var egentligen endast till tunga för engelsmånnen, då för underhåll af dess garnison ingen kontribution kunde utkråfvas fran Flandern. Fransmånnen hade samtidigt stipulerat, att engelsmån­ nen icke skulle tillåtas att till Flandern skicka trupper till större antal ån sex

tusen man. För öfrigt var det också 1658. kåndt, att fransmånnen hemligt under- handlade med hollåndarne i akt och mening att hindra en allians mellan Sve­ rige och England. § 81. Efter några dagar infunno sig Engelsman- de engelske kommissarierna hos sven- nenV'nas skarne sent på aftonen, såsom deras sed sal/afor- var, och kort lore postens afgång, för handlingama att icke rapport öfver forhandlingen skulle medSverW- kunna hinna afsåndas till konungen af 2IJuh' Sverige. De anförde, att de enligt pro­ tektorns befallning ville fortsåtta under- handlingarna och om möjligt bringa dem till slut. Men sedan man först inledt dessa underhandlingar, hade forhållan­ dena så till vida åndrats, att konungen i stållet för att rikta sina vapen mot Osterrike nu förnämligast, som man sade, ville vånda sig mot Brandenburg, Dan­ zig och Lübeck. Däraf skulle följden blifva, att krigslågan skulle tåndas mellan protestanter till stor fordel och glådje för motparten, och åndamålet med alli­ ansen, som afsåg skydd för den evan­ geliska låran och allmån frihet, dårigenom förfelas. Detta kunde hvarken Cromwell eller parlamentet gilla. Det vore därför nödvändigt att få kånnedom om ko- nungens planer i detta hånseende, så att man kunde arbeta för en forlikning eller finna ett annat medel att kunna bistå konungen, i den mån hans sak vore rått- vis. Man önskade också veta, hvad ko­ nungen ärnade företaga till det allmånna båsta, innan alliansen afslötes och hjålp låmnades. Det vore lika viktigt att ömse- sidigt delgifva hvarandra sina planer som att förena sina krafter. Hårpå svarade svenskarne, att man borde icke till rattesnöre för sina hand­ lingar taga sannolikheter utan fastmera lita på konungens försäkringar och en gång bringa förhandlingarna till slut. De planer, som engelsmånnen omnåmnt, voro för de svenska sändebuden fullståndigt obekanta, och för de åtgårder, som ko­ nungen på grund af engelsmånnens lång- samhet nödgats företaga, kunde han icke klandras. Engelsmånnen borde erinra sig, hvad under forliden vinter uttalats, nåm- ligen att i alliansen icke endast skulle