S_KonugCarlXGustafsBragderII

F E M T E

B O K E N

5 o 3

1658. trädde tili försvar für trosfriheten och därför vann heia världcns gillande. Nu åter uppträdde Sverige für sitt enskilda in- tresse och utsatte sig därigenom für hat och afund från ett stort antal hemliga fiender. Det vore ock att befara, att Sveriges fiender under sken af nitälskan for all- mänt lugn skulle kasta hela skulden für oron på Carl Gustaf. Genom denna allians skulle engelsmännen i stallet for en hende, som de nu hade, få äfven polacker, mos- koviter och hollandare üfver sig, då desse komme att kasta sig üfver Carl Gustaf. Då engelsmännen für närvarande icke voro nüdgade att fortsätta kriget med Spanien längre än behöhigt var für att snart komma tili en fürmänlig fred, ville de tillråda konungen att icke nu füretaga något mot Österrikc, med mindre hans intressen tvingade honom därtill. Härtill svarade de svenskasändebuden, att dessa skäl visserligen vore ganska fyndiga, men deras ohållbarhet vore tyd­ lig. Det gällde icke nu att undersüka ilendens kvantitet eller kvalitet, icke heller det intresse man kunde hafva af detta krig, framgång eller nederlag, ty det skulle icke vara någon svårighet für Sve­ rige att draga sig ur detsamma, och Carl Gustaf skulle icke sakna bundsfür- vanter, hvart han vande sig. Utan har vore det fråga, om det skulle behnnas lämpligt, att utom de hender, som de båda folken redan hade att strida mot, man skulle fürena sina krafter für att äfven gå till strids mot den farligaste af alla och kufva honom, så att han ur- ståndsattes att i forening med Polen ut- föra de planer, som han smidde mot den gemensamma saken.Detta vore enda sättet att upprycka det onda med roten. Vis­ serligen hade de svenska vapnen under tyska kriget hejdat det ondas framfart, men sedan üsterrikarne bürjat rüra på sig och länge uppträdt hotfullt, stode de mi färdige att urladda all sin ondska. Då det ingalunda kunde bestridas, att Huset Österrike vore Sveriges hende, ville Carl Gustaf af denna anledning i tid taga sina mått och steg für skyd- dandet af den gemensamma saken och Europas fred. Men Österrike vore icke

mindre hen tligt mot England, ja kanske 1658. ännu mera än mot något annat land. Engelsmännen kunde icke vara okunnige om de tankar, som üsterrikarne hyste om dem, och att de förr eller senare hade att vänta sig oväder från detta håll. Men om engelsmännen icke fruktade Ös­ terrike, hade de så mycket mera att befara från Spaniens sida. Detta land, som icke vore oroadt från något håll, skulle med alla sina kratter kasta sig üfver England, och det behöfdes blott den minsta an­ ledning for att spanjorerna skulle upp- träda mot England nu på samma sätt som under drottning Elisabeths tid. Ju mera England isolerade sig från andra makter, desto mera utsatte det sig für anfall från en och hvar. Österrike kunde också skada England på flerehanda sätt, genom kejsarens inhytande, genom många anhängare, genom den utvalda tyska sol- datesken, som spanjorerna icke heller kunde vara fürutan, lika litet som üster­ rikarne kunde undvara det spanska gul­ det. Österrikarne skulle blifva ännu mera i stånd att med kraft stüdja Spanien, Stuartarne och holländarne, om de en gång kunde vinna Sverige på sin sida eller åtminstone fürmä det till neutralitet. Engelsmännen voro på villospår, om de trodde, att Carl Gustaf redan beslutat att anfalla Österrike eller att han skulle ruinera sig, om han undveke ett krig med detta land. Hvilka obehag konungen än haft från Österrikes sida, vore fürhäl- landet dock icke sådant, att det uteslüte fürlikning, då freden i Tyskland ännu icke vore brüten. Och für üfrigt, då üs­ terrikarne understüdt polackerna, vore an­ ledningen därtill mera att süka i anbudet af polska kronan än i några onda afsikter mot Sverige, och de skulle säkert icke komma att underlåta att ställa sitt für- hållande till Danmark i gynnsam dager samt ursäkta andra sina ätgüranden. Man borde inse, att konungen från sin sida icke sükte något krig med Österrike; hans framgångar manade honom snarare att lefva i fred med detta land säväl som med Tyska Riket. I själfva verket tilläte icke de nya erüfringarna konungen att nedlägga vapnen, men det var i alla

¿5