RoforeningenKvik_1866-1916

74 anordnande av en årligen återkommande vänskapsmatch borde söka knyta dem ännu närmare till hvarandra, så möttes detta forslag inom Helsingborgs Roddklubb med allmånt gillande och allmän glädje. Efter några korta underhandlingar hade man överenskommelsen klar. Man anskaffade gemensamt ett vandringspris, en silverplaquette, som skulle vinnas 5 gånger för att bliva egendom och hvarom tåvlan årligen skulle under hösten anordnas omväxlande i Köpenhamn och Helsingborg. År 1 9 1 0 tåvlade man forstå gången, då Helsingborgs Rodd* klubb hemförde troféen, och sedan har man hvarje år med våxlande lycka kåmpat om densamna med undantag av år 1 9 1 4 , då de på grund av världskrigets utbrott förorsakade militårinkallningarna i Danmark och Sverige gjorde det omöj* ligt för de båda föreningarna att arrangera någon tåvlan. Avsikten med anordnandet av dessa matcher har ju emeller* tid icke uteslutande varit den, att man skulle »give hinanden klö«. Tillfälle skulle genom dem beredas föreningarnas med* lemmar att i största möjliga utstråckning komma tillsamman och personligen låra kånna hvarandra och efter hvarje tåvlan har därför följt ett fåstligt samkvåm, hvilka fåster bruka pråglas av den mest cordiala och angenåma ståmning, och, liksom vi på tåvlingsbanan lårt os respektera »Kvikarna« såsom goda och årliga motståndare, så hava vi också lårt oss vårdera dem såsom pråktiga och trevliga kamrater. Till al* strande av en god forståelse de båda föreningarnas medlemmar emellan hava dessa sammankomster i hög grad bidragit och såkerligen har genom dem grunden lagts till månget vån* skapsband, som ej varit blott ett stundens barn, utan som skall visa sig bestå genom åren, åven sedan man »lagt upp« från rodden. Under ett adertonårigt medlemskap i Helsing* borgs Roddklubb har jag haft tillfälle att samla mången ljusa och glada roddarminnen och som några av de allra angenåmaste skall jag alltid med tacksamhet bevara hågkomsten av dessa okonstlade och glada tillstållningar tillsamman med »Kvik«s medlemmar och deras ålskvårda damer. Ännu några år kan »placquetten« vandra, men förr eller senare skall den ju för alltid stanna på den ena eller andra sidan av Sundet. Och sedan? Personligen skulle jag ingenting hellre se — och hårvidlag tror jag mig göra mig till tolk för