RoforeningenKvik_1866-1916

69 då kande jag en jåttehand på min axel, och en rost »från ofvan« (Admiralens) sade, i det jag med mildt våld fordes in i »det allra heligaste«: »Newton, lad være at staa og hør paa al den Sludder, paa vor Tid roede vi mere og vrøvlede mindre, nu tager vi os en Gammel«. Nog af, vi fingo låra oss af våra seniors att »ålska och vorda « »Kvik«, och det har visat sig långre fram i livet, att svårare hafva vi haft att låra, ty »Kvik« hafva vi under årens lopp lårt kånna som en af de klubbar, hvarest man båst uppfattad den af roddidrottens många hårliga sider: att utbilda den verkliga idrottsmannen, som ståndigt soker mota till tåfling for tåflingens och for sin idrotts skuli, som bår ett nederlag efter ådel kamp med gladt jemnmod, och som glåder sig åt segern icke endast for egen del utan åfven for kamratens och for sin klubbs åra. Det synes mig dessutom, att »Kvik« har i handling visat, att den till fullo uppskattar den viktiga insatts for vidmakt* hållandet och framtida ytterliga utveckling af roddsporten i Oresund, som tåflingen med klubbarne på den svenska sidan utgor. Vi kånna alla den extra bouquet, som striden for det egna landets fårger skånker sporten. Liksom våra foregående generationer af malmoroddare låtit » Kvik«s namn gå vidare till oss med den goda kamratskapens ådla klang, år jag ofvertygad om, att nuvarande och kom* mande medlemmar af Malmo Roddklubb skola som en kår plikt soka vinnlågga sig om, att det vånfasta forhållandet våra klubbar emellan alltjemnt uppehålles och ytterligera ut* vecklas. Och så en sak till: Det måste glådja Er, gamle medlemmar, som utan att svika troget stått bi Er kåre klubb i många år, att den dag »Kvik« firår sitt femtioårsjubileum, det icke minst år Edra personlig* heter som år orsaken till den måktiga våg af sympati, for* ståelse och hyllning, som strommar »Kvik« till motes från denna sidan sundet — — — från oss beledsagad af ett run* gande Malmo Roddklubbs »Leve« deri hjerteligen inståmmer OTTO NEWTON.